Casares och bergen

Här är jag med Gaucín i bakgrunden.

Vi lämnar den gamla delen av Ronda bakom oss. Det har redan blivit sen eftermiddag men kameran är full av vyer och Rondas gator har trampats av svenska fötter även denna dag. Bilen är hetare än en finsk ny-eldad bastu när vi hittar den igen och vi tvingas vädra in luft som inte bränns innan vi fortsätter. Jag håller kartan, Anders spanar in GPS:en och Petter kramar ratten hårt, redo för krokig väg.

Kvinnan på Rondas lilla turistbyrå log mot oss och tipsade om en slingrig väg som skulle ta oss tillbaka mot kusten, fast med andra berg omkring oss än på vägen dit. Vi anar snart att det inte direkt är fågelvägen vi tar mot havet men berg som kargt omfamnar oss, för att lika plötsligt släppa taget för att bytas ut mot stup och klippor och dalar, är storslaget och tredimensionellt får en helt ny innebörd. Vi vill inte hålla på att stanna hela tiden men kan inte låta bli, om och om igen.

Vi åker förbi små vita byar som klänger utmed bergen, stannar till vid någon och går ner på tysta gator. Vi undrar hur det är att leva här, hur vardagen blir för de unga. Om de ser det vackra eller bara längtar härifrån, till stad och brus och klubbar.

Vårt mål är Casares men innan dess hinner vi se den lilla vackra byn Gaucín vilken, från alla vinklar, fotas flitigt och vi skrattar åt oss själva. Självklart kommer korten inte göra rättvisa åt det här. Vi vet det men kameraminnena är inte riktigt fulla än. Husen klamrar sig fast utmed bergen när vi slingrat oss in på den minsta vägen hittills. Det är ingen fara, bilen har fortfarande gott om plats så länge vi inte möter någon men Petter greppar ratten änu hårdare och håller hastighetsbegränsingarna noga, särskilt i kurvorna.

Vi ser Casares framför oss. Solen börjar värma på de vita husfasadena. Vi andas in, anar att det kommer bli ännu vackrare ju längre vi vågar låta solen möta horisonten. Blickarna riktas mot kamerorna för att se hur många bilder till som kommer rymmas.

Klicka på bilderna för att se dem större.