Det här är ditt New Mexico

Hamburger Rathaus

Hamburger Rathaus 1997

Det här är mitt New Mexico.

Mitt äventyr.

Det var 1997. Jag delade ett spartanskt rum i en studentkorridor i en burgen förort till Hamburg med en ung man från Philadelphia som läste till ingenjör. Jag bodde där olovligt; jag föredrog att lägga mina D-mark på café au lait och billig öl framför att gynna hyresvärdinnan Frau K:s affärer. Jag sparade ytterligare slantar på att köpa begagnade dagsbiljetter till S-bahn av knarkaren på stationen, en affär alla tjänade på, utom möjligen Frau K.

Jag har aldrig varit i New Mexico. Detta var som sagt i Hamburg. Året innan tog jag studenten med femma i C-tyska och i övrigt rätt skapliga betyg. Jobbet jag hade hos en sliskig försäljare med lolitasyndrom skulle jag knappast sakna när världen ropade på mig på tyska, just som den kallar på alla unga som lider av småstadstristess och längtan bort, längtan ut. Jag hamnade hos en familj i det västra, flådiga Hamburg, ett hästpoloslag från Elbe, där jag snart skulle upptäcka min olämplighet som au pair och bytte sålunda ut min tillvaro som barnpassare i övre medelklassexil till rökiga kafémiljöer i studentkvarteren kring Grindelhof, ärligt talat ganska passivt arbetssökande. Vi utforskade Planten un Blomen. Åt enorma bakverk på Lange Reihe, storögt betraktande den svartklädda alternativkultureliten. Skrev ett vykort till min gamla tysklärare Samuel. Mötte morgonens första fågelkvitter på väg upp från tunnelbanan efter nätter i St Pauli. Såg smala filmer på Abaton Kino och förträngde varje stråk av melankoli som små påminnelser från hemlandet kunde väcka.

På café

På café

”Det här är ditt New Mexico”, konstaterade ingenjören in spe, när jag över randen på en kaffedrink, toppad med grädde och ett glänsande körsbär, berättade min ”historia” under en av våra första träffar. Strandkaféet och det solglittriga Elbe kändes inte ett dugg öken, vilket var min ensidigt negativa bild av sydvästra USA. Han förklarade: Efter skolan jobbade han på en farm i New Mexico. Ville klara sig själv, hitta sig själv. Skaffade sig en livsfilosofi om bekväma skor. Aristoteles var på något vis också inblandad. Om någon nu verkligen hittar sitt sanna jag på en bondgård i New Mexico eller på ett ölkafé i Sternschanze är jag inte så säker på, men kanske kommer vi något närmare den vi vill bli.

Hamburg 1997

Hamburg 1997

Jag tänker på mina elever på Bäckängsgymnasiet, som nyligen sprungit ut på trappan – jag har sett dem, skolavslutning efter skolavslutning i nio år nu, lika förväntansfulla på livet som vi var då, för 18 år sedan, men med mer på spel, mer medvetna om livets entreprenöriella tillvaro – deras vita klänningar bär på löften om frihet och äventyr och nya vänskaper och inuti de vita mössorna har klasskamraterna skrivit lyckönskningar och hur mycket de kommer att sakna varandra. De ska till Kanada, Paris och London som au pair, till Provence och Barcelona att studera. Jobbar i Oslo. Backpackar i Australien. Och de skickar ett vykort från Grekland, postar blogginlägg från Lille och jag tänker:

Det här är ditt New Mexico.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger... Instagram         
Det här inlägget postades i Inspiration, Tänkvärt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.



Kommentarer inaktiverade.