Baja-Major i Sitges
Under en resa, åtminstone under en lite längre sådan och i kulturer våra magar är ovana vid, återkommer samtalen kring toaletter och besök till dessa ofta. Hämningar släpper och den dagliga uppdateringen kring ämnet och dylikt blir en rutin, ungefär som att man pratar om vädret hemma. Man måste inte heller begränsa sig till att enbart prata med det egna resesällskapet, det är något som knyter oss resenärer samman.
Det var ju den där dagen i Nepal, den gången vi blev alldeles tysta…
Magnus, Anna och jag hade nyligen landat med ett litet propellerplan uppe i Annapurna och satt oss ner vid ett te-bord. Anna hade just utnyttjat husknuten där hon kastat upp dagens frukost. Magen bråkade med henne och strax var samtalet oss tre emellan igång. Vi var trygga med varandra, talade om allt. Vi behandlade högljutt ämnen som magkramper, mystiska kroppsljud och konsistens/form på gammalt maginnehåll utan någon blyghet alls. Folk trängdes på borden runt oss men det berörde oss inte, vi var vana vid att språket skyddade oss. Det var då han klev fram… ”Är ni svenskar… eller?”. *Tystnad*
Sen var det ju den där andra gången, i Merida, Venezuela som jag nästan lyckats förtränga… men bara nästan.
Bland vackra berg träffar vi ett par som vi umgås med ett tag. De hyr in sig på ett sådant där hotell vi inte riktigt har råd med men dagen innan vi ska bege oss vidare bjuder de in till anläggningen och fyra slitna backpackers tackar snabbt ja. Vi bestämmer oss för att avsluta en härlig dag med massage men när massörens knådande trycker till i maggropen känner jag att det kommer gå illa, något är fel och i samma andetag beger jag mig tyst iväg från oljiga händer. Jag måste ha en toalett, ögonblickligen!! Jag kniper nödigt och så fort barfota-ben på halkigt poolkakel bär mig vaggar jag fram, i bikini, och jag håller på att förlora kampen när jag i lycka får syn på de allmänna toaletterna.
Väl inne på toalett nr1 gapar toalettpappershållaren tom, likaså i nummer två och tre…
Jag halkar vidare, en man ser min desperation och pekar mot nästa dörr och där ska pappret finnas, jag håller mig i slippriga väggar. Innan lättnadskänslan hunnit slå rot inser jag att det nu är toaletternas tur att saknas, bara duschar finns. Funderar på om det egentligen spelar någon roll huruvida jag gör det jag ska på en toalett eller i en dusch men gråtfärdig och övertygad om min snara förnedring kämpar jag vidare.
Hittar mina värdar vid poolen och roffar åt mig rumsnyckeln, förvånade blickar följer mig. Till sist rasar jag ner på vännernas toalett och andas ut, lite för länge. De kommer tillbaka, undrar på andra sidan dörren hur det går och jag vill inte ha dem där, lämna mig ifred! Lagom hör jag vår taxi anlända. Jag smiter ut och stänger dörren snabbt om mig så att luften inte ska följa med mig utan barmhärtigt stanna kvar på toalatten. Pionröda kinder. Slänger på mig ett par shorts, trycker i mig ett par Loperamid, kramar adjö med skamsen blick och åker vidare. Vi höll inte kontakten.
Så till sist har vi den där Egypten-historien…
Om mannen som tog taxin för att beskåda pyramiderna. Han kliver ur och strosar omkring en stund men utan att han egentligen hunnit titta klart känner han hur magen rör sig lite för mycket och lika säkert som man amen i kyrkan slår den till, Montezumas hämnd, Delhi-Belly eller vad den nu kan tänkas kallas i nordafrika, kärt barn… Det onda vill ut ur hans kropp och det enda landskapet bjuder på är platta, öppna ytor. Fullt av turister som också är där för pyramider men kanske turister med lugnare magar. Han flackar med blicken men ser ingen annan utväg, han rusar tillbaka in i taxin där chaffören förvånat tittar upp från vad han nu höll på med. Det går inte stå emot, nödens lagar går inte rucka på och med det i tankarna ger han efter, med taxichaufförens undrande blick i backspegeln. Om han fick föjla med tillbaka förtäljer inte historien.
Ibland har jag inte kunnat låta bli att ta fram kameran. Ibland är jag glad att jag låtit den vara.
