Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson

Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.”. Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.


Med ett trasigt knä som inte är vant vid så många mil som ligger bakom oss och precis innan avgång dunsar vi, två veckor tidigare, ner vid ett av Gotlandsfärjans cafeterias slitna träbord i Oskarshamn. Vi har valt platsen p.g.a. eluttaget vid väggen mittemot, tre dagar ute i det gröna har lämnat det mesta vi har urladdat. Knäet har fått en linda och även om det var lite stelt i trappan upp till däck så känns det redan bättre.

Väderleksrapporten säger att det ska regna hårt när färjan lägger till i Visby vid midnatt och vi har inte lyckats få tag i boende, inte ens på campingen utanför stan. Mörker, hällregn och ingen aning om vart vi ska. Men två som vi är så känns det ändå mer utmanande än jobbigt och efter tre timmars båtfärd och 20 minuters cykling, hittar vi en glänta strax utanför ett bostadsområde. Det ihållande och dånande regnet hör vi inte heller förrän vi krupit ner i varma sovsäckar med långväga gatlyktors ljus som skapar stora trädskuggor som rör sig i vinden mot tältduken. På morgonen därpå har både skuggorna och regnet lämnat oss och vi kan bara skönja spåren på vara fuktiga sadlar och på de vattenfläckar som morgonsolen skapat på solglasögonen jag glömde i cykelkorgen.
Camping i Fårösund
Paus med campingmuggar
Överst: Vildcamping utanför Fårösund. Foto: Anders Karlsson
Nederst: Paus med campingmuggar. Foto: Anders Karlsson

De kommande dagarna småcyklar vi mest, för att mitt knä ska vila upp sig och för att vi ska hinna se lite av Visby. Jag har varit där förut men den söta lilla staden imponerar och ruiner och ringmurs-torn kan få den minst intresserade att känna tidens vingslag. Vi dricker vin, spanar in historiska gränder och hittar en alldeles egen strand att campa vid. Solen skiner på Gotland, på många sätt. Vi kommer överens om att det inte går att få det så mycket bättre och samtidigt som solen sänker sig över Östersjön så flyger en samling gäss-siluetter lågt över den rosafärgade himlen. Så typiskt vackert på något sätt tänker jag och flyttar mig lite närmre Anders på liggunderlaget som vi brett ut på den steniga stranden.

Vi tar oss sakta norrut, bockar av några ”must-see” och hittar fler perfekta och ensliga tältplatser à la Anders & Sofia. Våfflor, småhamnar, får och raukfält hamnar på listan vi inte planerat innan.

Raukfält i Lergrav
Kutens bensin
Cykel vid tältplats i Lickershamn
Överst: Raukfält i Lergrav. Foto: Anders Karlsson
Mitten: Restaurangen Kutens Bensin på Fårö. Foto: Sofia Nordlander
Nederst: Viloplats vid vår tältplats i Lickershamn. Foto: Sofia Nordlander

Vi tappar fokus från kartan för en stund och hamnar ofrivilligt vid den ”Blå Lagunen” istället för i Fårösund. Vilket underbart misstag inser vi och i det gamla ödelagda kalkbrottet som fyllts med vatten får vi äntligen skölja av våra smutsiga vildcampingkroppar. Jag passar på att lite diskret tvätta rent några svettiga kläder i det turkosa vattnet och utbrister sen, ”Nu saknas bara en kopp kaffe, då hade det varit perfekt”. Jag är van vid strandfika. Anders tittar på mig lite fånigt innan han påminner mig om att vi har allt med oss, det är bara att sätta på vatten och jag, som helt glömt bort vår packning, skiner upp.

Det flyger ut lite pulverkaffe över sarongen vi sitter på, det är inte lätt att hålla det på skeden i blåsten. Vi sippar halvgott kaffe ur dåligt diskade campingmuggar under tiden som mitt hår och tvätt torkar av vind och sol. Det där utspillda pulverkaffet får vi sota fläckvis för sen men det är ett senare problem. Halvgott kaffe är toppen vid en blå lagun.

Någon dag senare befinner vi oss på Ingemar Bergmans Fårö. Vi har dock inte åkt dit för hans skull, även om vi faktiskt gör en blixtvisit vid hans grav. Det är här blåsten börjar på riktigt och först skriker jag åt Anders att ”Ska det blåsa så här djävla mycket så kan det väl i alla fall vara snyggt, inte ännu fler skitmil av tallar!!” Han ropar ”Va?” några gånger men nickar sen. Jag undrar om han egentligen hör eller bara ger upp i vinandet. Sen kommer i alla fall den där vackra naturen vi väntat på och i det vindpinade och ödsliga landskapet börjar raukarna torna upp sig. Vägen är vitdammigt torr, platt och cykelsnäll, lite ökenlik. När det sista stoppet kommer, Langhammars, och också fler turister hunnit samlats, så möts vi äntligen av de där väldiga raukarna vi sett på bilderna tidigare. Mäktiga stenpelare på karga stränder, just så som vi önskat och alltihop på en gång.
Raukfält i Langhammar
Cykla på Fårö
Raukar på Fårö
Överst: Raukar i Langhammar. Foto: Anders Karlsson
Mitten: Sofia cyklar på Fårö. Foto: Anders Karlsson
Nederst: Raukar på norra Fårö. Foto: Anders Karlsson

Vinden fortsätter hålla i sig och en dag är jag nära att kasta cykeln i diket, den tar mig ju ändå knappt framåt. Mitt tålmodiga sällskap med jättestarka ben verkar vara ute och söndagscykla bakom mig, visslar lite trudelutter då och då, men jag sliter och jag ogillar blåst, åtminstone åt motsatt håll.

Mitt dåliga humör håller tack och lov inte i sig lika läge som blåsten och trots de få tillryggalagda milen och ett knä som börjar spöka igen så har vi det fantastiskt bra. Det är hela livsstilen som tilltalar, den fantastiska friheten som vi båda så ihärdigt längtar efter. Då spelar vinden mindre roll om man bara får ”svära” av sig ibland.

Vi hinner se mer på Gotland, t.ex. det futuristiska och spännande Furillen och det, faktiskt ganska så trista Slite, men skyndar medvetet sakta tillbaka mot Visby som vi inte fått riktigt nog av. Campar på camping men inser att det är fel för oss, dyrt, för många grannar och inte särskilt mycket fräschare än på de offentliga toaletter vi hittat utmed vägen. Så mycket bättre vi har det själva tänker vi, men vi behövde väl de där campingnätterna för den insikten antar jag. Visby levererar dock med vackert väder, vuxna i utklädningskläder (Medeltidsveckan är i full gång) och vällagad restaurangmat.

Bäst i Visby är nog ändå dagen i solen på ängen precis utanför stadens ringmur. Med kaffet som puttrar och kroppar som slumrar precis så länge de vill, våra alltså. Stunden i gräset precis innan vi drar till de där stupen där våra händer möts för att vi nästan inte hunnit gå så alls, och då vi bara har en natt kvar i det fria. Tidigt på morgonen därpå börjar regnet sakta trilla när vi väntar i bilkön till färjan med våra lastade cyklar. Det gör oss inget, nu lämnar vi.

För bildtexter, klicka på bilden.
Järnvägsbro vid Piksborg. Foto: Anders Karlsson

Fiskhuvuden uppspikade på vägg

Camping vid Kyrkviken i Blädinge

Kyrkoruin i Visby

Solnedgång i Visby

Morgon i Lickershamn

Longboard Lady dricker ölen Longboard. Foto: Anders Karlsson

Skylt vid Lauters Restaurang

Fyren på Fårö. Foto: Anders Karlsson

Camping på Fårö. Foto: Anders Karlsson

Kalkbrottet på Furillen

Anders vid Furillen

Visby domkyrka. Foto: Anders Karlsson

Kokar kaffe utanför Ringmuren i Visby

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger... Instagram         
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.



Kommentarer inaktiverade.