Stigen ner mot havet är fylld av barr och sand och det är lätt att snubbla på rötterna från pinjeträden som sticker upp ur gången. Vi möts av små glimtar av blåa nyanser som skymtar mellan grenarna och stannar upp för ännu ett foto. Stigen börjar slutta nedåt när havet öppnar upp sig och den vita finkorniga sanden möter den turkos-blåa strandlinjen. Vattnet är klart och jag tänker mig högsommarens trängsel men än så länge är det bara början på badsäsongen och vi kan välja vilken handduksplats vi vill.
Vi borrar ner våra medhavda handdukar i sanden för att vinden inte ska ta dem och efter ett snabbt dopp i kallt Medelhav torkar vi till med salt som kliar behagligt i solen. Vi hinner slumra en stund innan eftermiddagsmoln tornar upp sig på den tidigare blå himlen och vinden bestämmer sig för att blåsa sand över oss, in i hår, öron, väskor.
Barfota sätter vi oss på strandbarens gröna plastmöbler och även om menyn inte imponerar slinker panini med mozzarella, tomat och en dutt olivolja snabbt ner med birra nazionale, Ichnusa (Sardinskt öl) i torra strupar.
Vi vandrar längs med strandkanten och fånar oss med kameror och skratt. Solen kikar fram då och då och kvällen börjar närma sig när vi bestämmer oss för att dra oss mot staden igen men vi hoppas på mer av Maria Pia.
Johanna på Maria Pia
Maria Pia
