När Anne berättar att hon brukar lägga sig direkt på stenarna för att det värmer så skönt tittar Hanna på mig med menande blick och säger tyst när Anne tittar bort,
-Hon är norska, de gillar sånt.
Vi lyckas trycka till varsin stengrop med hjälp av handdukarna samtidigt som vi avundsjukt tittar på Annes mammas solstol som för tillfället står tom. Vi känner henne inte tillräckligt väl än för att låna den utan att fråga så den får fortsätta att vara föremål för vår avundsjuka.
När vi väl funnit ro i den franska eftermiddagssolen är det dock inga som helst problem att njuta av stenstranden. Hanna somnar lika snabbt som vanligt och snusar snart i jämn takt. Själv spanar jag in närmsta vägen ner till vattnet och tar på mig mina badskor.












