Tavira och ensamheten i Algarve

Portugal

Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock.

Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte riktigt hunnit komma igång i full kraft än visste jag inte heller väntade. Det har varit vindpinade klippor, stora turistströmmar och dramatiska stup som blivit min bild av Algarve. Kanske en och annan livsbejakande surfare också men inte alls detta sömniga och vackert platta. Det gör mig lugn och de tankar jag kommit hit för att bearbeta dränks för en stund i havets enorma kraft som bryts mot den smuliga sanden. Ett fågelskri bryter sig igenom vågornas explosioner emellanåt, annars inget.


Jag reser mig upp och det knarrar under fötterna när det vita trycks ihop av min tyngd. Skavsåren gör sig påminda på en gång. Jag kisar utmed kusten. Åt det hållet jag kom från och där båten går vet jag att människorna finns, några stycken har hittat hit i de små båtarna även om den stängda restaurangen och travade solstolar i den änden av ön fortfarande speglar lågsäsong. Det andra hållet där tomheten finns lockar mer och jag tar på mig min ryggsäck. Försöker få bikinin att sitta rätt när remmarna nöter mot mina nysolade axlar. Kanske kan jag smyga in någonstans bakom stranden med mitt tält inatt, om inte blåsten tilltar igen och om ingen ser mig. Egentligen är det campingförbud men jag tänker att jag inte ska göra någon åverkan på naturen. Bara lyssna på havet och koka mig en kopp te när solen går ner.

 

Det blir inget tältande den natten. Ryggen värker av ryggsäckens tyngd och vinden tar mitt mod. Efter att ha letat och frågat mig fram i, vad som känns som en oändlighet, hamnar jag i den lilla staden Tavira med mina trasiga fötter. Jag har inga pengar till ett eget rum men det gör inget, det fyrabäddsrum jag blir förpassad till fylls upp av trevliga människor och när sanden rinner av mig och bildar mönstret av en virvel i duschen hör jag min namne och nya sänggranne, Sophia, fråga från andra sidan duschdraperiet om hon får göra mig sällskap ut för en matbit på stan. Och det är just vad jag behöver nu, någon att prata med.

Hon gör samma resa som jag kan man säga. Har ett behov av ensamhet och att få vara ifred med sina tankar ett litet slag men saknar samtidigt sällskap emellanåt och vi finner varandra i det. Jag med en kryddig Piri-Piri Portuguese Chicken och ett glas vin, hon med ett glas vatten och tillsammans massor av gemensamt att prata om.

Hon har smugit upp när jag vaknar. Vi sa hej då kvällen innan, hennes buss gick så tidigt. Kvinnan i receptionen, som måste vara ny för dagen, ropar mig till sig när jag kommer ner för den nystädade trappan som luktar syntetisk citron. Hon överräcker ett snett ihopvikt papper till mig, utrivet ur ett block och lämnat av min korta men givande bekantskap i tidig arla. Ett tack för en bra kväll, en mailadress med stående inbjudan till Bryssel och en ritad karta till ännu en strand som jag kom att besöka någon vecka längre fram. Den dag som låg framför mig innehöll dock ännu en folktom ö, välplåstrade fötter och en ny efterlängtad ensamhet i sällskap av vågornas öronbedövande dån. Om det skulle bli en tältnatt eller ett nytt rum i en ny stad till kvällen låg fortfarande öppet, precis som jag vill ha det.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger... Instagram         
Det här inlägget postades i Inspiration, Resereportage och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.



Kommentarer inaktiverade.