Det sista av Enebakk

I höstplaneringen låg en weekend i Oslo, för att hälsa på min bror i hans älskade båt som han bodde på och som jag inte hunnit se mer av än stolta fotografier. Att samtidigt turista med sällskap som aldrig besökt staden låg också på agendan och vi såg fram emot en helg i vårt grannland. Jag visste inte att det var så bråttom, jag hann inte.

Jag vaknar på morgonen efter en natt av virriga drömmar om en bror som lämnat oss alldeles för hastigt. Tyvärr är just den delen lika verklig som kvällen innan då jag somnat med tanken snurrande i mitt övertrötta huvud. Sorgen är djup och den gör ont, ont, ont. Efter inbjudan från brorsdotterns varma mamma bestämmer jag mig för Norge ändå fast med systern som sällskap och med helt andra avsikter än tidigare.

Vi har logi i Oslo men färden går inte bara dit utan främst till Enebakk och till huset där min bror en gång var lycklig. Det ska tömmas och minnen ska hämtas hem. Jag har inte varit där på länge och visste inte om att nästa gång skulle behöva bli så tung.

[caption id="attachment_5322" align="alignleft" width="180" caption="En glad stund i Enebakk"]

[/caption]

Min resa till Oslo skulle bli glad och ljus. Nu blir den känslosam och troligtvis också ganska svår. Staden får vänta på mig som turist ett litet tag men jag kommer tillbaka. Till Oslo, brorsdottern och mamman och förhoppningsvis får sällskapet som ännu inte sett Oslo också sin chans då.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...

Läs mer

Coconuts & Skylines

Leta i den här bloggen