När jag läser så gråter jag. Jag sitter på bussen och försöker hålla emot men jag kan inte låta bli. Måste titta upp igen och andas. Vill inte storböla bland folk... vilka små problem man kan ha. Allt känns futtigt.
Det här är ingen reseskildring, jag önskar att jag en dag kan ge er det. Av ett Kongo som inte är lika trasigt som idag, mindre vidrigt. Med bergsgorillor och en fridfull natur som grönskar och en flod med fläckfritt vatten. Röd jord utan brutal förödmjukelse. Jag vet inte när jag är modig nog att åka dit, för om jag åker vill jag se allt. Vissa saker borde inte kunna finnas att berätta, borde inte fortfarande ske. Våldtagen, stympad, trasig. Hellre dör jag tänker jag.
Jag kan välja att blunda, stänga ner artikeln som Magda Gad skrivit för Läkartidningen och som får mig att må så illa. Om jag skyndar mig kan jag lägga undan minnet av den. Flickan i texten fick inte blunda...
Hon bor i Kongo och fick en lykta för att kunna se när hennes mamma våldtogs av fyra beväpnade män, hon var 12 år och hennes mamma dog. Systern våldtogs också. Själv fick hon fingrar uppstuckna i sig. 12 år, trasig och utan mamma.
För ett halvår sedan fick samma flicka uppleva helvetet igen, som att det inte räckte med en död mamma och fingrar i sitt tolvåriga underliv. Systern och hon blir våldtagna igen. Systern dör. De spikar upp henne på väggen, som Jesus. Vågar jag läsa vidare...
Det är inte mänskligt, inte djuriskt heller för den delen. Det är bara rent och grymt hat och det måste vara djupt sådant som ger konsekvenser som kan vara så groteska. Jag läser vidare om avskurna bröst, 3-åringar med söndertrasade underliv och plastflaskor som eldats heta för att föras upp i kvinnors underliv, ofta inför öppen ridå. Kvinnan på sätet snett bakom mig tittar till när mina tårar inte går att hejda och ögonen svämmar över. Torkar bort dem snabbt. Tortyr av allra värsta sort. Kan man leva efter det?
Krig och pengar, barnsoldater och gruvrättigheter, sjuka huvuden. Mineraler till mobiltelefoner, det är vad det handlar om. Om marken utan människorna, om pengar och jävelskap. Jag har en mobiltelefon, tänker jag. Just nu vill jag inte äga den längre. Den representerar plötsligt fel saker.
Jag försöker andas igen. Kvinnan som berättar om sina barn som höggs sönder i bitar av machetes. Själv våldtogs hon och stacks överallt med knivar. Det var inte heller hennes sista våldtäkt. Fler väntade.
Jag läser vidare när jag samlat mig en stund, blundat och tänkt på annat för att inte besvära mina medresenärer mer. Det finns folk som orkar hjälpa kvinnorna. De gråter också läser jag, samtidigt som de försöker reparera de onaturliga fistelgångar som flickor med deformerade underliv i väntrummet har. Jag blir stolt över den delen av mänskligheten, den som gråter och är rädd men ändå hjälper.
Men de vill inte dö, flickorna. De lever. Pojkarna och männen med. Både de som också utsatts för sexövergrepp och de som blivit våldtäktsmän och mördare. Det är med pojkarna och männen vi måste börja för att få slut på det, det hävdar doktor Mukwege som är en av huvudpersonerna i artikeln. En av de läkare som hjälper och gråter. Han säger att "Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek.". Jag tror att han har rätt. Det är stort att tänka så när man samtidigt mött kvinnor som fått sina halshuggna mäns huvuden placerade på sin bröstkorg medan de våldtas.
Jag kan bara tänka att det är det här krig gör mot människan, krig och förgiftade pengar. Hat, våld och våldtäktsbarn som ingen vill ha. Jag gråter för Kongo. Jag gråter för girigheten och för människorna. Hoppar av bussen och gråter hela vägen hem.
Läs hela artikeln!
www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2013/08/Tva-miljoner-valdtagna-i-krigets-Kongo/
Bildkälla:
www.flickr.com/photos/globalvoyager/5779738340/
Får ont i magen bara av att läsa ditt inlägg. Vet nånstans att detta pågår, men det är ju inget man orkar tänka på dagligen. Men de som utsötts för det har ju inte chansen att blunda. Våra "problem" blir verkligen futtiga. Man önskar att världen inte var så grym. Alla som gör något är fantstiska.
SvaraRaderaDet är verkligen svårt att ta till sig! Jag gör alldeles för lite men jag hoppas att åtminstone att mitt inlägg gör att några till blir medvetna om hur ohyggliga saker som förekommer i världen. Jag hoppas också att alla läser den artikel jag länkar till och skriver om. Den är otroligt välskriven och skrämmande.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaTack för att du har varit med och spridit vetskap om vad som pågår i Kongo! Det är många som blivit upprörda och många som vill hjälpa efter att ha läst Magda Gads artikel och vi märkar ju att vi får både besök och pengar tack vare din blogg!
På Läkarmissionen är vi väldigt tacksamma för hjälpen. Vi var med och byggde Panzisjukhuset (tillsammans med PMU och SIDA) i slutet av 1990-talet. Det var tänkt som ett BB, ett förlossningssjukhus, men hundratals och tusentals kvinnor sökte sig dit, kvinnor som utsatts för våldtäkt och stympning, och det är den verksamheten som Panzi och Doktor Mukwege är kända för idag, även om sjukhuset även hjälper andra.
Idag ger Läkarmissionen stöd till driften för sjukhuset, framför allt till barn- och mödravård. Vi stöder också Mama Londons arbete för att hjälpa de kvinnor som har blivit gravida i samband med våldtäkterna. Det är intressant läsning och vi skickar gärna artikeln i en PDF till dig tillsammans med några bilder.
Hör gärna av dig med en e-post adress till oss om du vill veta mer. Stort TACK för att du är med och hjälper oss i detta svåra och viktiga arbete!
Johanna Kratz, informatör Läkarmissionen
Hej Johanna!
SvaraRaderaUrsäkta mitt sena svar! Jag tar gärna mer information. Jag kontaktar dig på den mail du angett vid publiceringen av kommentaren.
/Sofia