Vi tar längre och snabbare steg mot bussen som står och brummar på hållplatsen. Erfarenhet har låtit påvisa att kollektivtrafik och “vi” inte matchar nämnvärt. Eller rättare sagt så kommer vi oftast med det bussnummer vi ska, fast ett par timmar senare. Turen är med oss. Busschauffören nickar och trampar ner gasen precis när vi hunnit in genom dörrarna. Golden Bay, Popeye Village och massor av vassa stenar ligger framför oss.
Vår guidebok föreslår att vi hoppar av i Mgarr i Maltas inland men vi väljer att åka med ända till kusten. En av landets få sandstränder ligger här. Kommersen vid Golden Beach är i full gång och efter en bit frukost ger vi oss gladeligen iväg därifrån. Letar bland textraderna i guideboken. Vägen är inte helt enkel att finna.
En liten och nästan obefintlig stig mellan hotellmur och campinganläggning tar oss upp på klipporna och den stimmiga stranden vi lämnat bakom oss ligger fint med sitt glittrande vatten när vi vänder oss om. Vi kliver in i tystnaden, eller i alla fall bland naturens egna ljud.
Vi börjar vänja oss vid värmen men terrängen är minst sagt ogästvänlig när våra kängor bär oss över sylvassa stenar och dammiga stigar. Landskapet är knastrande torrt och då och då sveper små pustar av oreganodoft förbi. En tålig växt antar vi och gnuggar kryddans små torra kvistar mellan våra fingrar för att undersöka den närmare. Pizza, det luktar pizza!
Stigen finns inte riktigt längre. Raderna i guideboken gör oss bara förvirrade och vi styr kosan efter Google Maps och GPS. Kartan lurar in oss på sidospår flera gånger men vi har längtat efter att få anstränga benen, att få ta ut oss ordentligt och vi knorrar inte allt för högt när vi måste vända för att komma rätt igen. Njuter av värmen även om den rinner nerför pannan på oss.
Vårt mål är märkligt. Sweethaven, eller Popeye Village som den också kallas, hägrar vid horisonten och inspelningsplatsen för 80-talets Karl-Alfredfilm med självaste Robin Williams som huvudrollsinnehavare ser riktigt vacker ut på håll. Glada färger på målade träfasader blir en trevlig brytpunkt mot det karga guldfärgade underlaget och havet känns ännu mer blågrönt än tidigare där vi står och högt ovanför och tittar ner på byn. Röster hörs där nere och på långt håll kan vi höra hur kroppar landar mot vattenyta. Badgäster har hittat hit. Fast de har kommit i dyra jeepar och högklackade skor. En annan väg helt enkelt.
Det kostar pengar för att komma in till byn, vi brukar inte gilla den här typen av underhållning men har gått långt och ler åt belöningen där inne. Svettiga kryper vi in vid ett litet träbord i skuggan och låter dricka rinna ner för strupar. I bakgrunden spelar ett ungt par upp en scen ur filmen för oss. Vi fnissar lite åt spektaklet och kostymerna. Tittar lite förstrött på det som händer i "kulisserna", som betalande turister bör.
Alla bilder är hämtade från mitt Instagramkonto, CocoSoff
Kommentarer
Skicka en kommentar