Bussen hostar till och stannar precis i början av bukten. Maltas Marsascala ligger bakom oss och St Thomas Bay framför oss. Människorna har gömt sig i värmen och det mesta ser tämligen stängt ut. Vi hade behövt köpa en flaska vatten till men hittar ingen som erbjuder oss möjligheten. Omoderna lastbilar och rostiga båtvrak pyntar kusten och mannen som gasar förbi oss på det torra underlaget lämnar ett moln av rött damm bakom sig, yrande. Vi viker av, in mellan husen, och hittar en lantlig väg som leder oss vidare in mot land. Fabriksskorstenar tornar upp sig framför oss och jag börjar undra om vi verkligen ska lita på guideboken.
Plötsligt visar sig havet för oss igen och bländvita klippor av något om känns som lera reser sig upp från havet. Anders balanserar på kanten och jag på en annan brant med kameran i handen. Men markens mjukhet gör oss ödmjuka inför naturen och vi backar. Åter till fast och pålitlig mark. Vi vill ta oss ner men hittar ingen stig och kanske är det meningen att just den kustbiten ska få lämnas orörd av våra fotavtryck.
Vi går vidare. Fabrikens muller och pustande stör oss lite och vi är nästan på väg att vända när vi hittar en liten väg att följa ner mot nästa bukt. Vi hör röster och plötsligt visar sig nya klippformer och plasket från kroppar i turkost vatten får oss att landa en stund. Stenbumlingar som får mig att tänka på Gotlands raukar tornar upp sig från marken och här och där har människan satt sina spår genom att karva ut små saltbassänger i det mjuka underlaget. Vi tar av oss svettiga vandringskläder och doppar oss i havet. Det är ljummet och djupt, blått och grönt. Solen låter sedan våra ryggar torka under sin värme och vi tar en stund för oss själva, med näsorna nedtryckta i var sin bok.
Värmen är jobbig men skön och dricksvattnet har räckt ända fram till den lilla staden Marsaxklokk där färgkaskader av båtar guppar i viken och restaurangernas stolar gapar tämligen tomma. Vi slår oss ner och tillbringar sen-eftermiddagen i väntan på buss. Vi är rädda att vår dryckesnota ska bli dyr men ett annars så prisvärt Malta visar sig vara ännu billigare utmed en turist-tom kustremsa. Vi lyckas hitta hållsplatsen just när bussen vrålar in och när mörkret faller över Malta lutar vi våra huvuden mot hårda metallrör och träsmakssäten vaggar in oss i en skakig sömn. Vi vaknar inte förrän Valletta närmar sig någon timma senare. Trötta. Nöjda.
Kommentarer
Skicka en kommentar