El Caminito del Rey

"The Most Dangerous Walkway in the World."

Nja, inte just nu i alla fall. Så får jag nog säga till sällskapet som föreslog El Caminito del Rey som ett kommande semesterförslag. Jag gillar udda uppslag men det här kanske var lite i överkant när jag tittade närmare på det. Möjligtvis efter en längre tids hårdträning i styrka och höghöjdsbalans, kanske. Hur coolt som helst, för den som vågar. Jag sitter visst här och är en fegis.

En liten sekund ville jag. Jag är inte särskilt höjdrädd och jag tycker om att utmana mig själv. Sen tittade jag på videon och nu sitter jag här vid mitt köksbord med känningar av den där adrenalinkicken som ger läskigt möra spagettiben. El Caminito del Rey är inte rätt plats för spagettiben... verkligen.

En meter bred väg, där den över huvud taget finns kvar då. Annars får man förlita sig på stålbalkar som sticker ut där stigen trillat ner och när man balanserar ca 100 meter ovanför floden som rinner nedanför gäller det att hålla tungan rätt i mun. Snubbla finns inte på kartan även om man visst ska kunna haka fast sig i en vajer, en vajer som sägs klara tyngre vikter ganska dåligt. Hm, kanske ska lägga till "banta" på en eventuell "att-göra-före-lista".

Så, är det fegis eller hårdträning som gäller? Eller ska jag vänta tills de restaurerat? Fast då är det ju inte riktigt samma sak. Hm... farligt, vackert, härligt, läskigt, adrenalinkickar i massor. Får nog lura lite på det.

Var:

Visa större karta

Mer att läsa:
www.thecosmosphere.com/worlds-most-dangerous-hiking-trail/
http://www.vacationideas.me/europe/el-caminito-del-rey-most-dangerous-walkway-world/

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...

Läs mer

Coconuts & Skylines

Leta i den här bloggen