Fortsätt till huvudinnehåll

Vita berg och blåa dalar

[caption id="attachment_5094" align="alignleft" width="230" caption="På väg ner"]Sofia i Sugiton[/caption]

[caption id="attachment_5113" align="alignleft" width="152" caption="Utsiktsplats"]Utsiktsplats[/caption]

Sugiton, Les Calanques
Solens står som högst på himlen och steker i våra nackar. Det rinner svett nerför ryggsäcksryggar men vi har längtat efter Les Calanques och har det äntligen framför oss. För varje steg vi tar i den branta stigen vet vi att det kommer bli ännu ett uppåt senare men när kalkstensklipporna börjar torna upp sig runt oss och sträcka sig djupt ner mot vattnet, dit vi ska, bryr vi oss inte längre om uppåt och nedåt. Det blå-turkosa Medelhavet försöker gömma sig där nere mellan vita berg men vi hör redan ropen från glada badare.




[caption id="attachment_5096" align="alignleft" width="300" caption="Sugiton"]Skylt med Sugiton[/caption]

Bussen har tagit oss till utkanten av Marseille och början av leden. Många med oss har sökt sig hit till Sugiton då stora delar av Les Calanques är stängda i sommar-värmen på grund av hög brandrisk. Stigen varierar, en stund är det till och med en betongled med släta ytor och kontrasten till den vilda naturen verkar för genast underlig. Snart blir det dock mindre tillrättalagt och vi får kämpa hårdare för att ta oss fram bland stenar och branter. Augustisolen har inte legat på latsidan i södra Frankrike och allt är knastertorrt.


När vi bara har en liten bit kvar till havet ser vi vikar fulla av solbadare på steniga och trånga stränder och fullt liv i vattnet. Jag ångrar att badkläderna inte åkt på tidigare men lyckas krångla på mig dem på min klibbiga kropp utan att väcka för stor uppmärksamhet ett steg in från stigen. Sista biten vandras i bikini och hiking-skor och väl framme tränger vi ihop oss med resten av människorna som hittat hit. Vi nonchalerar varandras bekvämlighetszoner och vinglar fram på stenar som inte är snälla mot barfotafötterna. Försöker att inte trampa på andras saker eller människor. Det blå-turkosa välkomnar oss och fötterna får vila i småkluckande hav.




[caption id="attachment_5100" align="alignleft" width="146" caption="Anders på väg ner"]Anders i Sugiton[/caption]

[caption id="attachment_5101" align="alignleft" width="240" caption="Vi skymtar stranden"]En strand i Sugiton[/caption]

Uppåt är blir svettigt på en gång och vi funderar över hur flip-flopsandaler och parasoller tagit sig fram här. Det är då vi ser att stigen är betydligt snällare runt hörnet och mina klena klättringsarmar känner sig lurade. Vi trampar på i tystnad och i vår egen takt. Försöker hitta rytmen i andningen och stannar bara för att hålla koll på vätskebalansen. Det går oväntat fort upp trots värmen och krafter finns kvar för ett besök upp till utsiktsplatsen. Här stannar vi och fotar och förundras över utsikten som vi nyss varit en del av. Klunkar i oss ur vattenflaskor och längtar efter ett dopp till i havet.


 


Fler bilder:

[caption id="attachment_5110" align="alignleft" width="189" caption="Karta?"]Karta på sten[/caption]

[caption id="attachment_5115" align="alignleft" width="189" caption="Utsikt"]Utsikt [/caption]

[caption id="attachment_5114" align="alignleft" width="450" caption="Vandring bland klippor"]Vandring bland klippor i Sugiton[/caption]

[caption id="attachment_5112" align="alignleft" width="450" caption="Badgäster"]Badgäster i Sugiton[/caption]

[caption id="attachment_5111" align="alignleft" width="450" caption="Dykning på gång"]Dykning på gång[/caption]

 


Bra info:
http://www.marseille-provence.info/places/sights-and-attractions/242-the-calanques-of-southern-marseille.html

Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.
Skicka en kommentar
Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...
Skicka en kommentar
Läs mer