Året är 1997 och Anna ska snart fylla 20 år, jag hade nått dit redan förra året. Vi känner oss inte lika unga som vi är, snarare ganska vuxna och världsvana efter en tids kringflackande i Indien som lett oss dit vi är nu. Dagligen lurade av rickshaw-förare och försäljare, som förstår sig på konsten att göra affärer bättre än vi, har frustration blivit vardagsmat för oss och det är en hård, orättvis men också en fantastisk värld vi står mitt i. Allt framför våra fötter så att säga.
Vardagsnöjen består i att tuffa fram i ökenlandskap på skraltiga tåg och att leta boenden som håller för vår idé om standard och samtidigt inte gör ett alltför stort hål i den ungdomsbudgeterade backpackerplånboken. Indien. Vi lämnar ett Jaipur bakom oss som brinner i morgonsol och far mot ett mytomspunnet Jaisalmer nära gränsen till Pakistan i nordöstra Rajasthan.
Av en helt annan anledning så kom Indien på tal i skolan idag, njursvikt tror jag vi pratade om men mina tankar seglade iväg. Gyllene städer och ko-skit på gatorna. Målade elefanter och kvinnor vars tygstycksinvirade kroppar är rena färgexplosioner och kryddigare mat än någon av oss kunnat föreställa oss.
Det är nu vi stiger in hos skomakaren i Jaisalmer. Han mäter våra fötter och efter en stunds förhandlande och räknande skär han till ett par, med dagens mått inte alldeles fotriktiga men ack så slitstarka, sandaler åt oss var. Han syr och bankar, vinkar åt pojken bredvid honom att hämta rätt verktyg och vi tittar på, fascinerade över hur skorna tar form.
De följer oss i vårt och torrt, trampar på gator över hela Indien, åker båt och flyg och motorcykel och avslutar sin resa i grönaste Sri Lanka där de lindas in och packas ner i ryggsäckar. Utan att knappt få andas ens en liten gnutta frisk luft i ett snörikt Sverige åker de upp på en kall vind och glöms bort i många år. Tills en dag.
Sommaren 2012 hittar jag mina kära sandaler igen och de åker på mina fötter ihop med en nostalgitripp som heter duga. Jag tänker att de ska bli årets "nya" favoriter men ganska så snart undrar jag hur mina 20-åriga och oerfarna fötter pallade med då. Plattare än plattaste Converse-skon och alldeles för hala på en svensk och sommar-len asfalt. Jag stoppar upp dem på vinden igen, lämnar dem för att plockas fram för en ny nostalgitripp om kanske ännu 15 år. Låta dem drömma vidare om varma platser och annorlunda lukter, längta tillbaka till ett Indien dit jag själv hoppas komma tillbaka tidigare än så.
Dagens fötter kräver mer än remmar och närkontakt med markytan, de har blivit bortskämda precis som resten av mig antar jag. Vi var unga och nyfikna och jag saknar 20-åringen som fick uppleva allt med ögon som inte sett något utanför Europa, knappast mycket utanför Sverige heller för den delen. Då och då finner jag samma fascination i mitt resande men de ögonblicken när precis allt känns helt och hållet nytt är udda och jag måste anstränga mig lite mer för att hitta dem, åka lite längre, leta efter nya vinklar.
...men de finns där ute och väntar på att jag ska hitta dem, i lite bekvämare skor bara.
Kommentarer
Skicka en kommentar