Öppna bildspel >>Busstidtabellen är hopplös att hitta på nätet, och vi är förpassade till hotellets foajé när vi letar information via nätet vilket gör internetbesöken sporadiska. Istället antar vi att vi lyckas hitta rätt buss vid rätt tid och gör oss ingen brådska in till stan på förmiddagen. Ack vad fel vi har. Vi missar vår buss med en kvart och nästa går flera timmar senare. "Plan B" innebär linbana upp till Monte och vi åker över de branta kullarna och hoppar av där luften känns lite tunnare och lite krispigare. Vi vet inte riktigt vad utflykten har att erbjuda men det gör inget, veckan har bara börjat.
Det är brantare än vi väntat oss och mjölksyran kommer snabbt i ovana ben. Mitt sällskap travar på som att benen inte berör honom det minsta men till sist hinner andhämtningen ikapp honom också.
Kartan i trä vid den udda korsningen säger oss inte mycket, den verkar sitta upp- och nerpå och vi har svårt att få grepp om vilken väg som är vilken och vilken som saknas. En man i brun väst och ett gammalt ansikte trampar sakta och i zick-zack ner för den brantaste backen. Han ser ut som att han ska falla framstupa vilken sekund som helst och jag vill springa fram och fånga upp honom men hejdar mig och antar att han har ganska bra kontroll över situationen. Det ser ut som att han har lokalkännedom och han har säkerligen vandrat nedför den branten tidigare.
Vi väljer den väg som ser riktigast ut, eller egentligen chansar vi bara, vi har ju ändå ingen plan. Efter ett kort besök vid söta kyrkan Nuestra Señora del Monte, för att titta ut över Funchal, Madeiras huvudstad, börjar vi traska uppåt lite till, och lite till. Hundar skäller högt och ovälkommet och det känns som att vi hamnat på förbjudet område. Mycket riktigt... kanske inte förbjudet men vägen leder till ett bostadshus och här är stopp åt alla håll. Hundarna fortsätter att skälla. De slutar först när vi inte syns längre.
Nästa väg leder rätt in i ett bostadsområde och en hund med gladare uppsyn får syn på oss, reser sig med viftande svans upp från sin trappavsats och gör oss sällskap. Vi följer efter honom, han verkar vilja det. På betydligt snabbare hundben än våra mjölksyreberusade människostammar tar han täten men han ser till att vi inte kommer för långt efter och stannar och väntar tålmodigt vid varje vägval.
Gatorna är riktigt trånga här, husen staplar sig närapå på varandra i sluttningarna. En gumma verkar diskutera ett fruktträd med sin granne, fast vad vet vi. Hennes vader är tjocka som stockar. Gumman hälsar med en nick men samtalet med grannen är mer intressant än två vilsna turister.
Hunden stannar på ett backkrön och vi vilar oss lite. En mossig stenmur blir både sittplats åt oss och lekplats för en kärlekstörstande hund. Pälsen är full av rester från skogen och säkert en och annan fästing också. Jag ryggar lite, hur söt han än är.
Till sist verkar vår följeslagare ha tröttnat och han ger sig av ner för kullen på en smal, smal väg. Vi tar en som ser något större ut och när vi trodde att det var som brantast så blir det ännu brantare. Naturen sluter sig om oss. Vi koncentrerar oss på att sätta en fot framför den andra, hålla andningen regelbunden och inte bry oss om att backen inte tycks ha något slut. Vi vet inte vart stigen slutar, och det spelar egentligen ingen roll. Veckan har, som sagt var, bara börjat.
Kommentarer
Skicka en kommentar