Fortsätt till huvudinnehåll

Med Solresor på ett bergigt Madeira

Vi fnissar lite när Solresor-reseledaren tar upp mikrofonen i bussen, hälsar oss välkomna och meddelar oss att den här första dagen är vi "lediga" och har inget på schemat. Vi hade nog tänkt oss att vara lediga lite mer än så. Små glimtar från tidiga avsnitt av SVT:s underbara Playa del Sol dyker upp i huvudet, charterkänslan är total.


Reseledarjobbet fångat under 1 ½ minut i "Playa del Sol" :).


Första sparken i ryggen på bussätet är ok, ett trött barn undrar när vi är framme och mamman förklarar hur proceduren med transfer går till. De ska till hotellet Florasol, samma som vi alltså och jag fasar plötsligt över att det är en sådan där "Bamseklubbshotell"-historia vi är på väg mot. Vid den andra sparken i stolsryggen biter jag ihop rejält.


Hotellet är okej, vi har till och med havsutsikt och en stor och rymlig balkong med både en strimma morgonsol och långa kvällssols-strålar. Sängarna är urusla och vi saknar internet på rummet vilket känns lite gammaldags men vi upptäcker till vår förvåning att vi istället har en radio som är inbyggd i väggen vilken sätts på med en lampknapp. Volymen på den enda portugisiska kanalen är "icke-justerbar" och gör radioskrålandet till mer av en plåga än till en tillgång men ändå, piffigt liksom.


Sockerkurvorna på barnen vid frukostbuffén åker berg- och dalbana. Med wienerbröd och sockerkaka på buffébordet verkar semesteröveraktivitet och stortjut om vartannat vara accepterat hos föräldrarna och vårt (vi med mindre toleranta vuxenöron) alternativ blir att hålla oss så långt ifrån skådespelet som möjligt. Det är också den enda stund på dagen som vi verkar behöva dela spelrum med småfolket, sen drar vi iväg på våra aktiviteter och de sover när vi är tillbaka. Eller de syns inte i alla fall.


Madeira är svårt för oss som försöker resa utanför arrangerade utflykter och Solresor bjuder inte direkt på information vilket jag trodde var lite av vitsen med att åka på charter. Allt kostar extra och då hela öns turistverksamhet verkar uppbyggd kring samma system så är vi hänvisade till portugisisk webbplatsinformation de stunder vi hittar WiFi-zoner med gratis internet, annars den knapphändiga infon vi lyckas pumpa Turistbyrån på. De få gånger vi lyckas pricka in deras begränsade öppettider vill säga, det är lågsäsong.


Med facit i hand borde vi förberett oss mer, vi hänvisas till den ganska trista staden Funchal vid ett flertal tillfällen då vi missar bussar eller inte får tag i tillräckligt mycket information. Charter är helt enkelt inte vår grej, men trots allt, vi har en helt fantastisk vecka med underbara naturupplevelser och många hårda mil i benen som trampat uppförsbackar och försökt bromsa när det gått lika brant nedför. Madeiras envisa berg sätter oss på prov och belönar oss med vyer långt utöver det vanliga. Om och om igen.


Mer om vandringarna på fina Madeira kommer...

Kommentarer

  1. Haha, skrattar lite när jag läser. Jag har också svårt för charter. Men om man nu åker på charter får man ju hitta det bästa av det, och kanske får man lova att "ta lite ledigt" från programmet ibland också ;)

    SvaraRadera
  2. Ja, i det här fallet var priset och resmålet avgörande och vi fixade ändå charter-jargongen ganska bra tycker jag :).

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...