Det här är ditt New Mexico

[caption id="attachment_8168" align="alignleft" width="150"]

Hamburger Rathaus 1997[/caption]

Det här är mitt New Mexico.

Mitt äventyr.

Det var 1997. Jag delade ett spartanskt rum i en studentkorridor i en burgen förort till Hamburg med en ung man från Philadelphia som läste till ingenjör. Jag bodde där olovligt; jag föredrog att lägga mina D-mark på café au lait och billig öl framför att gynna hyresvärdinnan Frau K:s affärer. Jag sparade ytterligare slantar på att köpa begagnade dagsbiljetter till S-bahn av knarkaren på stationen, en affär alla tjänade på, utom möjligen Frau K.

Jag har aldrig varit i New Mexico. Detta var som sagt i Hamburg. Året innan tog jag studenten med femma i C-tyska och i övrigt rätt skapliga betyg. Jobbet jag hade hos en sliskig försäljare med lolitasyndrom skulle jag knappast sakna när världen ropade på mig på tyska, just som den kallar på alla unga som lider av småstadstristess och längtan bort, längtan ut. Jag hamnade hos en familj i det västra, flådiga Hamburg, ett hästpoloslag från Elbe, där jag snart skulle upptäcka min olämplighet som au pair och bytte sålunda ut min tillvaro som barnpassare i övre medelklassexil till rökiga kafémiljöer i studentkvarteren kring Grindelhof, ärligt talat ganska passivt arbetssökande. Vi utforskade Planten un Blomen. Åt enorma bakverk på Lange Reihe, storögt betraktande den svartklädda alternativkultureliten. Skrev ett vykort till min gamla tysklärare Samuel. Mötte morgonens första fågelkvitter på väg upp från tunnelbanan efter nätter i St Pauli. Såg smala filmer på Abaton Kino och förträngde varje stråk av melankoli som små påminnelser från hemlandet kunde väcka.

[caption id="attachment_8165" align="aligncenter" width="300"]

På café[/caption]

”Det här är ditt New Mexico”, konstaterade ingenjören in spe, när jag över randen på en kaffedrink, toppad med grädde och ett glänsande körsbär, berättade min ”historia” under en av våra första träffar. Strandkaféet och det solglittriga Elbe kändes inte ett dugg öken, vilket var min ensidigt negativa bild av sydvästra USA. Han förklarade: Efter skolan jobbade han på en farm i New Mexico. Ville klara sig själv, hitta sig själv. Skaffade sig en livsfilosofi om bekväma skor. Aristoteles var på något vis också inblandad. Om någon nu verkligen hittar sitt sanna jag på en bondgård i New Mexico eller på ett ölkafé i Sternschanze är jag inte så säker på, men kanske kommer vi något närmare den vi vill bli.

[caption id="attachment_8167" align="aligncenter" width="450"]

Hamburg 1997[/caption]

Jag tänker på mina elever på Bäckängsgymnasiet, som nyligen sprungit ut på trappan - jag har sett dem, skolavslutning efter skolavslutning i nio år nu, lika förväntansfulla på livet som vi var då, för 18 år sedan, men med mer på spel, mer medvetna om livets entreprenöriella tillvaro - deras vita klänningar bär på löften om frihet och äventyr och nya vänskaper och inuti de vita mössorna har klasskamraterna skrivit lyckönskningar och hur mycket de kommer att sakna varandra. De ska till Kanada, Paris och London som au pair, till Provence och Barcelona att studera. Jobbar i Oslo. Backpackar i Australien. Och de skickar ett vykort från Grekland, postar blogginlägg från Lille och jag tänker:

Det här är ditt New Mexico.

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...

Läs mer

Coconuts & Skylines

Leta i den här bloggen