Jerusalem, mot Betlehem

Är det loppbett vi vaknar av? Vi flyttar snabbt våra grejer till en plats som ser mindre benägen ut att hysa ohyra och slår bort tanken på det. En natt kvar i samma sängar, ingen tid till att leta nytt boende. Semesterdagar är dyrbara. Det kliar på benen, på oss båda. Jerusalem hörs genom vår öppna balkongdörr. Eller i alla fall mannen på torget med gitarren som aldrig slutar spela. Han spelar fint, tack och lov.

Förmiddagspromenaden tar oss till rätt område för skraltiga bussar och otydliga skyltar och nästa uppdrag är att fylla oss med energi innan bussen går mot dagens utflyktsmål, Betlehem. Vi lyckas peka ut var sin kebabvariant på en trång plaststolsrestaurang med oavtorkade bord. Det estetiskt sparsmakade intrycket kompenseras av ljuvliga smaker på saker vi inte vet vad de heter. Vi delar bord med en liten japansk grupp på tre som verkar något malplacerade på den lilla restaurangen. Kanske ser vi också ut att vara det.
 

Vi vill se den plats som sägs vara den där Jesus drog sitt första andetag i en värld som enligt berättelsen skulle visa sig vara honom grym och vi vill se muren som vill göra skillnad på folk och folk. Betlehem ligger på andra sidan. Västbanken. Bussen har startat och börjar backa ut ur sin fålla och chauffören vinkar irriterat på oss att skynda oss på. Vi får inget svar om huruvida vi hamnat på rätt buss eller inte men en ung kvinna i en vacker huvudduk och ett lite lustigt leende ger oss klartecken. Hon fnyser åt sin landsman och säger att "They don't care.". Tacksam över vår medpassagerares vänlighet landar vi äntligen på var sitt hårt säte. Bussen kränger till över en kulle och vi är inte beredda men lyckas hitta både balans och behålla de små växelslantarna vi fått tillbaka av den stressade chauffören i handen. Tittar ut över Jerusalems myller av människor och bilar utanför vårt smutsiga fönster. Vart börjar egentligen Västbanken? Jag kan inte låta bli att riva på nattens bett. Anders säger åt mig att sluta klia.




En kyrka, en hop barn. Kyrkan ger oss anledning att tro att vi ska av men när bussen mullrar vidare utan oss förstår vi att vi har hoppat av innan staden ens börjat. Kyrkan ser fin ut men det är fel. Barnen busvisslar och vinkar. En pojke springer över gatan med en blomma i handen. "For you!" säger han och räcker blygt över den till mig. "Welcome to Bethlehem", ropar en flicka från andra sidan gatan och pojken ansluter till sin grupp igen. De skrattar och tjoar som glada barn gör. Vi känner oss välkomna. Solen bränner dock och backarna suger musten ur benen. Blomman blir snabbt skrynklig i min hand.




Födelsekyrkan. En liten grupp turister har samlats utanför kyrkan i Betlehem men ändå känns den som en bortglömd sevärdhet på fel sida om muren. Själva har vi ingen större behållning av besöket, det är svårt att föreställa sig ett enkelt stall på platsen. Vi ser den och sätter oss sedan med en kopp starkt, arabiskt kaffe innan vi vandrar tillbaka genom basaren som går genom staden. Blir inbjudna på te av affärsidkarna precis som på vägen dit. Det låter trevligt men vi har inga planer på att köpa något och det har hunnit bli senare eftermiddag än vi tänkt oss. Raska ben som fortfarande kliar. Varma fötter och en doft av något obestämbart som flyktar förbi.



Barriären. Vi försöker följa vår dåligt nedladdade karta på mobilen men vägarna verkar inte heta samma som på gatuskyltarna. Det blir svårt och vi vet inte hur långt vi måste gå för att hitta till muren. En taxichafför hänger på sin bil som står parkerad utmed den vältrafikerade vägen, kastar sin cigarett och trampar sakta på glöden innan han kommer fram och erbjuder oss hjälp. Det resulterar med oss i ett slitet baksäte och en mer eller mindre guidad tur runt hörnet för en slant som är relativt liten för oss, antagligen större för honom. Vi står ut med att bli skjutsade till hans kompis butik, låter oss bjudas på kaffe och köper några kylskåpsmagneter med tjusiga tryck på. Taxichaufförens historier om splittrade hem och övergivna områden i spåren av murens ankomst ger oss anledning att titta mer noga på den. Vakttornet ser tomt ut men får oss ändå att rysa av obehag och en den känsla av underlägsenhet som vakttorn för med sig. Grafittin som täcker betongen är ledsamt fin. Jag får flashbacks från Berlin och vårt besök vid East Side Gallery där muren också är målad. Där är den ett monument över svunna tider. Här är den verklighet. Yalla, yalla!

Bussresan tillbaka ägnas åt tystnad och eftertanke. Vi vet för lite om konflikten mellan Israel och Palestina för att säga vad som borde vara rätt men muren står där den står och ingen av oss tror på barriärer. Bussen bromsar in vid en checkpoint och alla måste gå av. Vi tittar frågande på en man som är på väg förbi oss. Han säger att det inte gäller oss, vi är tydligen inte inkluderade i "alla". En skamsen känsla kommer över mig. Jag behöver inte förnedra mig för att resa in i den stad som ligger framför oss. För honom verkar det vara vardag, trots att staden är mer hans än min. För oss räcker det att visa upp våra pass för den militärklädda kvinnan som är uppbackad av en ung kille med ett stort vapen. Hon studerar våra bilder noga, ställer några frågor om vad vi gjort och vart vi ska och avslutar med. "Be careful" innan hon räcker över passen igen. Bussen åker vidare. Ett av betten på mitt ben har börjat klia igen. Jag kliar tillbaka.