I väntan på släkten

Är det inte väskan så är det släkten man får vänta på. Allt beror ju på vilken sida man befinner sig på, anländande eller väntande/hämtande. Men att vara ensam kvar, oavsett sida, har jag tvingats vänja mig vid.

I San Diego ligger flyplatsen så pass centralt att jag kan gå dit, ja... så nära som vännen Christopher fick det att låta som är det förstås inte men det känns lite lyxigt att kunna ta en promenad dit samtidigt som planen dånar över huvudet på mig. Christopher har lärt känna min promenadtakt under veckorna jag tillbringat hos honom och tänkte nog att det går fortare än att krångla med bussar och bök. Kanske har han rätt.

Svettig dimper jag in i vänthallen och flackar med blicken efter otåliga släktingar, jag tror att jag är lite sen. En och en halv timma senare börjar jag undra varför inte mina dyker upp, snart är jag den enda kvar i vänthallen och jag funderar på om far och moster agerat ofrivilliga knarkkurirer och åkt fast eller om tulltjänstemännen helt enkelt inte ansåg dem tillräckligt lämpliga för att komma in. Kanske de inte ens kom med planet från London och har tappat bort mitt telefonnummer?

Rätt som det är dyker mosterns ljusa huvud upp. Jag är glad över hennes längd och hår, hon är ett lätt spaningsoffer. Tätt efter följer pappa. Det går inte att ta miste på tröttheten i ögonen hos någon av dem men så fort alla historier om omöjliga tullpapper och hiskeliga köer klarats av ser de i alla fall glada ut över att vara framme. ...och jag är glad över att ha dem här:-).

Nu sussar de sött båda två. Snarkar båda två, fast olika högt.

 

Mer om San Diego på Coconuts & Skylines:
www.coconutsandskylines.se/tag/san-diego