Fortsätt till huvudinnehåll

Hemlängtan

Så fick man hemlängtan. Det är damens fel, hon som jag såg komma bärande på påskliljor. Sen är det lite Facebooks fel också. När jag lämnade Sverige var det mitt i smällkalla vintern. Nu läser jag om hur folk njuter av solen och jag har blivit mästarnas mästare på att romantisera våren. Jag lider med vänner som får bakslag av snö och regn (aprilväder) men har ändå bilden av tussilagokantade diken i huvudet och känner lukten av grill-os i kylig kvällsluft Jag vill ha det jättemycket. Fast jag vill verkligen inte åka hem. Pust.



Jag älskar San Diego och allt det vackra här. Kanske det fula också. Jag är liksom inte klar med omgivningarna men jag skulle vilja andas in det där grill-oset bara en kväll. Skratta med vännerna, knacka på för en kaffe hos söta grannen och äta påsklax med hos mamma och pappa. Sen vill jag vara här igen. Vandra, cykla, titta på havet.


Jag försöker förklara för folk här hur viktig en liten blomma ur frusen jord är och de säger att de förstår men jag ser på dem att de inte gör det. Jag antar att mörkret och kylan ska upplevas först. Länge. Sen vet man vad små blommor gör för själen.


Jag tröstar mig med några gladkort från världens hörn. Kort på saker man får göra när man är turist men som är betydligt mer ovanliga hemma i vårkylig grill-luft med supersmå tussilagovaser. Hittar några skojiga fotografier på syster-yster också. Det roar mig och jag hoppas att vännerna där hemma drar lite på smilbanden också. Då skrattar vi åtminstone åt samma saker även om vi är jättelångt ifrån varann.


Imorgon blir det påskmiddag hos vänner utanför stan. Undrar om det blir lax.




[caption id="attachment_4638" align="alignnone" width="450" caption="Old Town San Diego"]Old Town San Diego[/caption]

[caption id="attachment_4639" align="alignnone" width="337" caption="Midway, San Diego"]Midway, San Diego[/caption]

[caption id="attachment_4631" align="alignnone" width="450" caption="Hanna i Rom... mörkhårig"]Hanna i Rom[/caption]

[caption id="attachment_4636" align="alignnone" width="450" caption="Monique och jag i Old Town, San Diego"]Monique och jag i Old Town, San Diego[/caption]

[caption id="attachment_4637" align="alignnone" width="450" caption="Old Town, San Diego"]Old Town, San Diego[/caption]

[caption id="attachment_4633" align="alignnone" width="450" caption="Rom 2010"]Rom 2010[/caption]

[caption id="attachment_4635" align="alignnone" width="450" caption="Hanna i Alghero"]Hanna i Alghero[/caption]

[caption id="attachment_4652" align="alignnone" width="337" caption="En pirat:-)"]En pirat:-)[/caption]

[caption id="attachment_4634" align="alignnone" width="450" caption="Park Güell, Barcelona"]Park Güell, Barcelona[/caption]

[caption id="attachment_4632" align="alignnone" width="336" caption="Lutande tornet i Pisa"]Lutande tornet i Pisa[/caption]

 

Etiketter:

Kommentarer

  1. Katarina Lorentzon8 april 2012 kl. 12:35

    Oj vad jag känner igen det där från när jag bodde i spanien.
    Det var jul hemma och jag ville bara hem, men var inte heller klar. Precis som när jag var hemma på semester. Jag var glad över att åka tillbaka till spanien. Ett år tog det, sen var jag klar :)
    Jag tror det är nyttigt att längta hem :)

    SvaraRadera
  2. Sofia9 april 2012 kl. 01:15

    Så, jag kanske borde åka hem på semester och sen åka tillbaka ett tag till för att bli klar:-)!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.
Skicka en kommentar
Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...
Skicka en kommentar
Läs mer