Fortsätt till huvudinnehåll

Nya pjux från Hanwag

[caption id="attachment_5395" align="alignleft" width="450" caption="HANWAG - Tatra Lady GTX"]HANWAG - Tatra Lady GTX[/caption]

Så, då har jag just inhandlat mina dyraste skor någonsin och jag hoppas att de ska vara värda varenda hårt inarbetad krona. Jag är egentligen inte dödligt noga med att lägga en stor del av min relativt låga kommunalar-lön på saker jag menar är fula. Samtidigt är jag tjejen som får stora köttsår på fötterna bara jag tänker tanken på nya skor och jag hoppas att det här ska visa sig vara rätt val.



För ett gäng år sedan *host host* hade jag en period då vandring ofta var ett inslag i mina resor och nu har jag märkt att jag på var och varannan resa åter geggar runt på sliriga stigar eller hoppar mellan stenar för att ta mig fram i mer eller mindre tillgänglig natur. Med tanke på tidigare erfarenheter av uppfläkt hud på fossingarna så bestämde jag mig för att satsa ordentligt på skor inför nästa resa.


Mycket googlande utan riktigt bra resultat och en del rännande i sportaffärer med ganska så okunnig (inom området "vandringskängor") personal gjorde att jag till sist vände mig till Friluftsftsfabriken i Borås för expertis. Här visste de vad de snackade om och det pratades om olika brytpunkter på fötterna, snörningsmetoder och sul-varianter som jag aldrig hört talas om. Rätt val av strumpor var också ett hett ämne.


Jag gick därifrån nästan 3000:- fattigare men med ett par ordentliga Hanwag-skor med formbara insidor för optimal passform och ett par finfina ullfodral. Det blir grejer det.


Nu är jag instruerad till att leva med skorna på mig inomhus några dagar och känna efter om de är helt och hållet rätt modell för mig. Jag har sugit åt mig alla tips om förebyggande av skavsår samt varnat grannarna under för en något mer osmidig och högljudd inomhusgång uppifrån under ett par dagar. Jag känner mig redo för att gå in det som mannen i affären sa till mig skulle bli mina nya älsklingar under minst 10 år. Samma man tipsade mig i nästa mening om att skorna inte är ordentligt ingångna förrän jag traskat runt i dem i ca 10 mil. Det är ca 1½ månad kvar till vandring på Madeira och då ska de sitta perfekt! Antar att det får bli några Borås-mil ganska snart. Rya Åsar, here I come!

Kommentarer

  1. 3000 kr är kanske dyrt, men kan du ha dem i 10 år, använda dem mycket och de är sköna så är de värda pengarna :)

    SvaraRadera
  2. Ja, så tänker jag också.... även om det känns lite dyrt just nu :). Kängorna i sig kostade "bara" 2500:-, jag tror ändå att jag gjort ett bra köp.

    SvaraRadera
  3. Det är 9 mil till Trollhättan, så det är bara till att börja promenera ;-)

    SvaraRadera
  4. Hahaha... ja, en vacker dag kära Sandra :). Tänkte faktiskt att det är dags för oss att ses men jag tror att andra färdsätt är att föredra.

    SvaraRadera
  5. Tror och hoppas att du gjort helt rätt val. Men jag håller med, hur kul är det på en skala att köpa dyra och inte fullt så läckra skor...

    SvaraRadera
  6. Hur har det gått med skorna? Själv förbereder jag genom att springa till skräddaren med ljusa sommarbyxor med skav i grenen som behöver lappas...

    SvaraRadera
  7. Jodå, jag traskar på för att komma upp i mitt mål att gå 10 mil i dem här hemma innan avfärd. Har just passerat 38% av det enligt min app på mobilen och jag tror att de kan bli riktigt bra :).
    Vad ska du hitta på med ljusa sommarbyxor med skav i grenen?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...