Fortsätt till huvudinnehåll

Tjock-avgift på flyget, seriöst?

En artikel på Aftonbladet.se norsk forskare vid namn Bharat P. Bhatta har lagt ett förslag på att att flygresenärer ska delas in i viktklasser och betala därefter. Bra jobbat, peka ut tjockisarna! De kan väl skylla sig själva, eller!? Jag trodde i min enfald att vi kommit lite längre än så.


Jag är inte så dum att jag inte förstår sambandet mellan antal kilo per passagerare och det där förbaskade bränsleutsläppet som pockar på mitt dåliga samvete vid mina, ur ett miljöperspektiv, alltför många flygningar. Men ärligt talat, finns det inte ett mer civiliserat sätt att lösa problemet på än med vuxenmobbing?



Exempelvis:
Inte för att jag direkt älskar extraavgifter på flyg men om kilo/passagerare ska minskas så är det väl bättre att lägga avgift på bagage (vilket redan görs av vissa bolag) eller öka priset per kilo redan på lägre vikter vid incheckat sådant. Ofta slängs både det ena och det andra onödiga ner i resväskan för att plats finns och bagaget "ändå ingår" i flygavgiften. Exakt så där tänkte jag själv härom dagen måste jag erkänna. Tänk vad många kilon som finns att spara in på onödigt tjafs och alldeles för många skor utan att man behöver peka ut någon för att den har stor kroppshydda åt något håll (ja, jag förutsätter att väldigt långa personer ofta väger mer också).


Eller så kan vi ju börja ta betalt för rullstolarar också, det låter ungefär lika värdigt som övervikts-avgift i mina öron. Alternativt kan vi ju faktiskt börja ifrågasätta dagens kostråd och fråga oss om vi verkligen tror på dem, har de gett resultat eller vandrar vi iväg åt motsatt håll. Ska i så fall alla överviktiga fortfarande beskyllas för att vara lata och karaktärslösa (ännu ett ämne som upprör författaren ;))?


Uppenbarligen håller inte alla med mig. Aftonbladet frågar sina läsare vad de tycker, 48.84% svarade att de tyckte att det var rätt. Jag har vanligtvis inga höga tankar om vare sig Aftonbladet eller "JA/NEJ-undersökningar" men resultatet från läsarna gör mig i alla fall ganska förvånad. Antagligen packar mängder av de "procenten" redan lätt och har inga extrakilonpå vare sig kropp eller i väskan att skämmas för. Eller åtminstone på kropp misstänker jag.
Vad tror ni?

Kommentarer

  1. Jag håller med om att det är en helt bisarr idé, som absolut inte är ok. Däremot har jag faktiskt blivit riktigt irriterad vid två tillfällen då jag hamnat på bussar och fått sitta bredvid riktigt stora människor, så att jag inte fick plats. Ena gången var i Kina på en bussresa som tog många timmar, och där slutade det med att jag fick sitta på nån slags metallkant längst bak i bussen, eftersom jag absolut inte fick plats på sätet bredvid den här enorma kinesen. Den andra gången var i Reykjavik på väg till flygplatsen, då jag fick den sista platsen bredvid en enorm amerikan. En lite kortare resa, men ändå knepigt att liksom hänga på ena skinkan hela vägen på flygplatsen. Nu vet jag inte riktigt vilken lösning som är bra på detta, jag har faktiskt inte kommit på någon. Men det här dumma förslaget på flygen sympatiserar jag inte med.

    SvaraRadera
  2. Jo, det är klart att det kan komma att uppstå situationer där andra personer tar lite för mycket plats och man själv känner sig aningen trängd :). Antagligen bara att gilla läget de gångerna och hoppas att de inte uppstår så ofta. Ibland är ju också säten orimligt små och med kombinationen "lite långa ben" kan jag själv vara den som "knör" och då känner man ju sig förfärligt besvärlig.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...