Vi måste skynda oss ut för att se Tromsø i den stund av dagsljus som mitten av januari just börjat bjuda på. Det är inte så att vi hinner se själva solen en enda gång men skymningsljuset är långdraget och bjuder på rosa färger på bergstopparna norrut och orangea åt söder. Vi traskar mellan trähusen i stans centrum, tar oss ner till vattnet för att fånga det skumma ljuset på båtarna som ligger kalla och ensamma i vattnet. Det luktar tång, som det ska vid kusten men oväntat i ett landskap som verkar ha frusit helt till snö och is. Mörkret sluter sig sedan omkring oss.
När linbanan, Fjellheisen, nästa dag tar oss upp på 421 meter till Storsteinen på Fløya är vi frusna om fingrarna men nyfikna på utsikt över öar i solnedgång, en bitande vind och ett stelfruset berg med snö som spricker under oss när vi går på den. Jag halkar till men får upp balansen igen, tänker att jag inte vill börja glida nerför berget som obarmhärtigt brant sluttar mot staden och vattnet.
Vi blir vandrare som tar oss en bit upp i gnistrande och knarrande snö. Jag fokuserar på min andning och tar ett steg i taget. Uppåt, framåt. Människor, och lösspringande hundar som leker lyckligt och galet i snön och vidderna, tar sig längre upp än oss och blir mindre och mindre i det vita, stora. Vi är rädda för mörkret, att det ska hinna fånga oss på berget utan värme och ljus. Vi stannar, otrygga i i okunskapen om att solens vandring bakom horisonten egentligen ger oss gott om tid att fortsätta en bit till. Vi fotar klart istället och går sedan ner igen och in på caféet vid liften för att värma oss med dyrt automatkaffe och urtjusig utsikt.
Mörkret lägger sig till sist och konturerna av Tromsø mot havet väcks igen av stadens lampor mot det svarta vattnet. Kaffet smakar bränt och lite blaskigt men ger oss en paus. En paus vi behöver innan sen-kvällen tar vid och en nattlig jakt på det gröna norrskenet väntar.
Alla bilder är hämtade från mitt Instagramkonto, CocoSoff
Kommentarer
Skicka en kommentar