Norrskens-Tromsø

Norrskenet. Den stora anledningen till varför vi tar flyget från Oslo till Tromsø. Vi ger oss av längre norr ut än någon av oss varit, till Nord-Norge, kylan och mörkret men också till det vackra och förväntansfulla. Med hårt hållna tummar.

Den trevliga damen på turistbyrån tittar skeptiskt på oss när vi säger att vi varken har egen bil eller är särskilt noga med att betala mängder av norska kronor för att åka ut på timslånga utflykter med guider och grupper av människor vi inte valt själva. Jag försöker ihärdigt få henne att avslöja sina bästa norrskenshemligheter men hon hävdar envis att hon inte har några, att det inte går att förutsäga en tid för grönfärgade himlar. Hon pekar hur som helst ut ett par platser på kartan som skulle kunna vara "något sånär" mörka för att kunna avslöja himmelska fenomen. Dit kan man ta sig till fots, säger hon. Vi tackar och hon hejdar oss just som vi är på väg ut. "Ikke glem å sette på varme klær. Det kommer til å være kaldt i kveld." Vi nickar och tackar. Jag tänker att jag inte vet hur kallt jag klarar, jag är svag i vind och kyla.
 

Vi 20-tiden samma kväll tar vi på oss allt vi har, packar väskan med diverse snacks och ger oss ut på långpromenad mot en av öns mörkaste vrår, Telegrafbukta. Efter en svettig promenad i tjocka vinterutstyrslar landar vi vid en övergiven grillplats och riggar kameror, tittar uppåt. Jag undrar lite vad jag har att vänta mig. Ser ett litet moln som lyses upp i det starka månljuset, sen ett sådant där flygplanssträck. Avgaser tänker jag, eller någon sa en gång att det är is som planet lämnar efter sig. I vinternatten låter det troligt. Det blåser in en vind innanför kragen och jag kryper ihop lite till på bänken.

Det är bara det att avgasstrecket förändras, drar ihop sig och blir starkare. Jag lyfter kameran mot det och där ser jag ljuset, en svag grön nyans leker mot himlen. Molnet vi sett tidigare förvandlas också och vi förstår vad det är vi ser. I vår iver och glädje glömmer vi bort den isande vinden en stund, tills våra fingrar gör sig påminda och värkande händer inte vill mer. Men då har vi många bilder, många stunder. Vi tar en promenad till för att få upp värmen, sen fotar vi mer. Tar en chokladbit och ler mot varandra. Tittar och förundras. Vi förstår att "våra" norrsken inte kan mäta sig mot riktigt starka på en becksvart himmel men fotona blir fantastiska och vi har fått uppleva det vi kom för, det vi så innerligt hoppades på oavsett förskönande slutartider på kameror. När nattpromenaden går hemåt igen möter vi andra fotografer. Månljuset avslöjar små nickar mot oss och tillbaka men vi pratar inte. Försöker bara att inte krocka eller trava in framför varandras kameror. Norrskenskänslor håller vi för oss själva. Havets kalla vågljud dränker hur som helst alla eventuella röster. Eller så är det vinden.

Två nätter till försöker vi, pälsar på oss allt vi har och ger oss ut i iskallt mörker. Snötäcken knastrar och gnistrar, en och annan längdskidåkare stakar förbi oss i natten och deras jämna, kraftfulla stavtag återger mystiska och intensiva ljud. Höga och rytmiska andningar försvinner snabbt bort och lämnar tillbaka tystnaden till oss, och månskenet. Vi ser inga fler norrsken men känner oss lyckliga av det lilla som Tromsøs första jaktnatt ville visa oss. Njuter av minnet av att vända sig om mot natthimlen och se hur en spiral samlar ihop sig för att stiga rätt upp ur fjället, färgas grönt för att sen tunnas ut igen. Magiskt.










Fotograf: Anders Karlsson