Det är inte riktigt rätt dag för min flygplatsskjuts att försova sig på. Min egen klocka ringer 3.30 och jag funderar en liten stund på att lyfta luren och väcka pappa men han sa ju att det inte behövdes och jag tänker också att jag ska sluta upp med att vara så nojig. Ja, det var ju helt fel dag för mig också att tänka sådär. Ibland behöver man liksom vara lite nojig för att saker ska gå i lås... och för att pappor ska vakna.
Att omständigheter dessutom gör pappa ytterligare en timma försenad gör mig inte på bättre humör vilket nog mitt tonfall säkert avslöjar vid ett antal "Var-håller-du-hus"-telefonsamtal. Stackars pappa, han låter en smula stressad. Stackars mig, det är alldeles för sent för en taxi också.
När jag nästan gett upp hoppet helt och är på god väg att motvilligt acceptera att jag inte kommer komma iväg till San Diego idag sladdar till sist min far upp på trottoarkanten så att snön nästan sprutar, som på film. Jag slutar tacksamt jogga på stället i tunna skor och utan mössa. Alldeles för lite kläder för att vänta på pappor i minusgrader som är tvåsiffriga. Ömma tår gör ont av kyla, "språngmarchen" fungerade inte som upptiningsmetod och jag kastar tacksamt in både bagage och mig själv i den varma bilen. Fingrarna värker också men pappa är svettig i pannan, som att han stressat.
Med en rivstart som antagligen väcker resten av grannskapet far vi iväg, snabbt. Jag vågar inte titta på hastighetsmätaren men det är antingen vi som kör alldeles för fort eller alla andra som kör ovanligt sakta.
Jag vågar inte riktigt titta på klockan heller, misstänker att det ändå inte kommer gå i lås det här. När jag väl slänger ögat på uret är vi nästan framme och jag tänker att med jättemycket tur och förstående personal så kan det gå. Planen är att kasta av mig direkt vid ingången för att låta mig springa till incheckningsdisken och be om nåd. Jag är van vid att springa och är ur bilen innan den knappt hunnit stanna. Frustar åt folket som blockerar ingången och uppträder allmänt buffligt med väskor som slänger hit och dit.
Obarmhärtigt påkallar jag kvinnans uppmärksamhet. Egentligen hjälper hon redan en annan kund vid självincheckningen men jag låter henne förstå att det här är bråttom, jag behöver henne.
Så kommer turen, planet är försenat! Men jag har svårt att varva ner. Jag lever kvar i "jag-kommer-inte-hinna"-känslan, kvinnan har högläsning med biljettnummer och annat viktigt och jag knappar in på tangentbordet och försöker dölja att jag blir sur när hon läser fel. Hon verkar också irriterad men det struntar jag i, jag fattar väl att det här inte är den vanliga proceduren men nu är det hastighet som räknas och så här går det fortare.
Pappa "joggar" in i lokalen efter att ha parkerat bilen och jag går och lämnar in min väska där den ska vara. Känslan av kontroll över tiden börjar hinna ikapp mig, det här kommer gå. Vilken tur att planet är försenat, vilken tur att jag ringde och väckte pappa. Nojigt är trots allt ganska bra, när man har trötta pappor.
Kommentarer
Skicka en kommentar