Jag är kost-nörd, en sådan där LCHF:are med sektvarning ända ut i fingerspetsarna, jag äter flera ägg om dagen. Jag krånglar och bökar, undviker och ratar. Dessutom har jag just börjat halvdagsfasta, jag har hört att det ska vara utomordentligt bra. Mer än allt det är jag livsnjutare, jag reser.
Det där är svårt. Inte nog med att resesällskapet inte alltid är lika hängivet som jag, inte tror på samma sak, ibland åker man dessutom till destinationer där det är en skam att inte frossa i alla sorters pasta, nybakt bröd och pizza. Som i Italien. Dit jag ska snart.
Det var just i Italien som jag bröt alla mina matvanor sist. 2009 var året och jag for iväg som lika hängiven LCHF:are som idag. Det sket sig totalt och när jag kom hem igen var jag åter inne i det ständiga sockersuget, den svajiga blodsockerkurvan och det stingsliga humöret. För att inte tala om den bullriga magen.
Jag har inga problem, inte här hemma. Jag älskar maten jag äter och känner vad den gör för mig. Orkar mycket mer, äter mycket mindre, är en mycket trevligare människa. No problemas!
Jag slits mellan synden och tanken på hälsan. Tänker på hur jag dreglande hänger med huvudet medans systern smakar på italienska delikatesser och berättar hur fantastiska de är. Svär över att jag inte kan växla fram och tillbaka lite enklare. Att det är så svårt att hamna på rätt spår igen. Nu är jag på rätt spår igen, sedan ganska länge.
Livsnjutare. Livsplågare. Kolhydrater som förstör och retas.
Jag undrar hur andra gör?
Håller med helt och hållet! Jag kan aldrig låta bli croissanter och annat gott när jag reser i Europa. Men jag tycker man kan få lov att sväva ut när man reser, så länge man inte mår superdåligt av det förstås.
SvaraRaderaSvårt, svårt! Hade jag bara rest någon gång emellanåt så hade jag definitivt unnat mig men det händer ganska frekvent och jag känner att framförallt magen tar stryk. Tror ändå att jag kommer småsynda lite men hålla det under "frossa-nivå". Kompromissa med mig själv alltså :).
SvaraRadera