Det här inlägget skrivs som ett bidrag till Solresors bloggtävling där jag tävlar om en veckas "semester" på Narcia Resort i Side, Turkiet. Under veckan får jag chansen att agera resereporter och skriver om allt jag är med om tillsammans med fina bilder från vistelsen.
Om en liten hobbit eller ett troll skulle kika ut ur fönstret när jag går förbi en av grottorna i Kappadokien skulle jag antagligen bara nicka till, kanske säga hej. Det verkar vara som att få kliva ur sin egen värld för en stund och få privilegiet att kliva in i en parallell sådan.
Jag har sett dem så många gånger. Inte hobbitarna och trollen men bilderna på luftballonger som svävar över det märkliga månlandskapet som måste fascinera även den mest luttrade resenären. Jag kan känna hur det killar till i magen när luftballongen stiger fastän jag varken varit i Kappadokien eller flugit ballong, mer än i fantasin förstås och det här landskapet verkar ju nästan höra dit.
Än mer kan jag känna nyfikenheten som kommer över mig när jag kliver in och vandrar runt i denna skruvade värld som lurar mina sinnen och försätter min fyrkantiga värld på ända. Det pirrar till av förundran när jag kliver ner i underjordiska samhällen av vulkanisk sten, samhällen som räddat de som bott här från fiender av allehanda slag och som på många platser fortfarande är privata boplatser åt folket. Jag har läst om hur surrealismen tagit andan ur andra, hur de traskat runt under jorden bland kyrkor, bostäder, skolsalar och till och med vinodlingar. Hur de svettats när de vandrar i dalgångar och bland kullar med fallosliknande stenskulpturer som formats av vind och vatten. Jag läser med avund, fast ändå med insikten om att jag en dag själv kommer att vara en av de som skriver och berättar vad jag upplevt av Kappadonien, för dit ska jag och skriver gör jag ju.
Jag träffade en gång en man som växte upp i landskapet och han berättade sin historia för mig en kväll. Om sina vänner, sångerna de sjöng, familjens grotta och om brasan de tände om vintrarna för att hålla värmen. Och om sin häst som han saknade varje dag. Förhållandet mellan häst och människa verkar speciellt, han pratar om sin med kärlek i blicken och fornpersiskan namn Kappadokien,"Landet med de vackra hästarna" avslöjar väl en del. När vi träffas är han i Istanbul men jag ser vart hans hjärta är, att staden bara är ett tillfälligt äventyr. Bilderna han visar, filmen på sin vän där hemma.
Samma man visar nu leende bilder på Facebook, från Kappadokien och på luftballonger och hästar. Jag är glad att han hittade hem till sin märkliga värld igen, kanske får jag chansen att kliva in i en bit av den en dag. Som besökare från en min parallella, för en liten, liten stund.
Solresors rundresa till bl.a. Kappadokien, Pamukkale och sydvästkusten
www.solresor.se/resa-till/tema/rundresor/turkiet/kappadokien-kustparlor
http://instagram.com/p/X9-awVDFBL/
[...] jag vann! Mitt tidigare inlägg om Kappadokien dom var ett bidrag till Solresors resereportertävling charmade dem visst och resan till Side och [...]
SvaraRadera