Italien i vacker sensommar - Tredje kapitlet

Mot Pisa och ett lutande torn

[caption id="attachment_1590" align="aligncenter" width="450" caption="Pisa vid floden Arno"][/caption]

Jag kliver upp i ottan efter en sömnlös natt. Det har regnat kraftigt under dygnets mörka timmar och luften känns nu behagligt sval att andas in samtidigt som morgonsolens strålar värmer upp min nyvakna hud. Min väska och jag vandrar vidare mot Bergamos tågstation. Planen är Bergamo-Milano, sedan Milano-Pisa med tåg. Det kommande bytet gör mig nervös, Milano sägs vara en stor station och mellantiden är inte lång.

Tåget accelererar i sakta mak och jag får känslan av att loket har lika svårt för tidiga mornar som jag. Väl uppe i sin rätta hastighet spetsar jag öronen under hela resan. Försöker med läsning men den blir okoncentrerad och jag vill egentligen bara sova, tiden segar sig fram. När bytet väl kommer går det alldeles utmärkt men biljettautomaten på stationen är ur funktion och jag har hört historier om arg tågpersonal och dryga böter vid ostämplade biljetter. Då nästa tåg rullar vidare mot Pisa håller jag tummarna för en vänlig konduktör. Min ordbok och jag förbereder oss och då tiden är inne levererar jag min inövade ramsa. ”Biglietti automatico guasto”, typ biljettautomaten ur funktion. Lägger till ett ”kaputt” också, det funkar väl på alla språk!? Hans vänliga ansikte spricker upp i ett leende och det får mig att känna mig behagligt trygg när han förklarar på perfekt engelska att allt är i sin ordning. Magklumpen släpper och historien min vän skickade med mig tar jag med mig hem igen.

Kex är min frukost som på så många tidigare tågresor. Jag känner hur tröttheten äntligen kommer över mig igen och nu kan jag slappna av. Jag har gott om tid att sova och just innan tågets rytm vaggar in mig i djupsömn kisar jag mot fönstret. Landskapet utanför håller på att förändras, jag ser hav... åååh, vad jag har längtat! Det är en oslagbar känsla och jag vill inte missa en sekund. In i tunnlar och ut till det vackra blå igen. Trånga stränder med parasoller i alla färger och människor i solbadsnaken hud, huller om buller seglar de förbi utanför mitt fönster. Jag är lycklig och inte ett dugg trött längre!

Framme i Pisa. Kartan säger att jag är nära det berömda tornet och jag knatar på med min väska i det tempo värmen som slog emot mig när jag anlände på perrongen tillåter. En man på ett lortigt hotell ser en chans att köplå om priset på ett rum när jag stannar för att fråga om vägen. Jag tackar ja, därför att jag är helt slut av trötthet, värme och trafikbuller och bara vill sova en stund. Det är i samma ögonblick som jag ser den andra tågstationen på min karta. Jag är alltså i helt fel del av staden och jag smiter iväg så diskret jag kan men känner onda blickar i ryggen.

Pisa visar sig vara mycket större än väntat och jag ser antagligen smått galen ut när jag kämpar mig framåt på skuggfria trottoarer. Att se hur bergen höjer sig bakom staden och hur floden flyter fram i förgrunden borde vara vackert och jag knäpper ett kort för sakens skull. Min rygg är genomblöt av svett under ryggsäcken jag har som handbagage och den sista varma centimetern vatten i flaskan räcker knappt till att fukta munnen med. Jag stannar till när jag äntligen ser ett kafé och min chans till att återställa vätskebalansen i min kropp. Jag köper två halvlitersflaskor och bäljar i mig de båda på stående fot innan jag beger mig ut på gatan igen. Jag förbannar mitt val av väska men när jag ser tornet uppenbara sig framför mig glömmer jag snabbt att jag egentligen är trött och sur. Jag hade inga förväntningar alls, hade mest tänkt att hinna bocka av det när jag ändå var i närheten men tornet och platsen imponerar och det är inte bara på grund av att det lutar.

Jag får tag i ett rum alldeles intill. Enkelt, rent och billigt. Slår mig ner på sängkanten och tittar på bilden jag knäppte tidigare. Nu ser jag hur vackert det varit där borta vid floden och bergen.

 

[caption id="attachment_1591" align="alignleft" width="224" caption="Det lutande tornet i Pisa"][/caption]

Ut ur rummet, här ska det fotas! Jag klapprar på med mina nu relativt välingångna flip-flop. Det sneda tornet fascinerar mig, lutningen är ganska grav men ändå ser det ståtligt ut. Jag fotar massor och ordnar sedan biljett inför kvällsvisningen, jag vill upp i det. Tiden på biljetten säger mig att jag gott och väl hinner fylla min tomma mage med något delikat innan visningen och jag hittar en restaurang vars meny bådar gott. Turistfälla så det skriker om det visar det sig.

”Pizza e vino rosso” säger jag med ett leende och får ett tillbaka av damen som verkar styra och ställa på restaurangen. Mitt ordförråd ökar med dagarna och det verkar uppskattas att man försöker. Fem minuter senare sticks halvkall lasange och iskallt rödvin in under näsan på mig, serverat med ännu ett leende. Jag är oerhört hungrig och orkar inte kommentera det. Kastar glupskt i mig maten och i värmen svalkar faktiskt också mitt kalla och färglösa rödvin barmhärtigt. Erkännas skall också att även om microugnlagad lasange inte stod överst på önskelistan så fyller den sin funktion, magen är åter nöjd. Innan jag går lägger jag en slant i dricks, för att hon log så rart.

Uppåt, uppåt, uppåt i brant och lutande torn i Pisa. Ett steg i taget, jag håller andningen i rätt tempo men känner mjölksyran komma smygande. Det känns underligt med lutningen och jag undrar om de urgröpta stegen kommit till av turisthordernas trampande eller om det är historiens fötter som gröpt ur  och polerat dem. Till slut blir jag tvungen att stanna, trots att barnen bakom mig stressar på. Det är inte på grund av mjölksyran, den är jag för stolt för att erkänna för andra än mig själv men det visar sig att trappan fortsätter in i en alldeles för trång tunnel. Klaustrofobin som jag får slängar av i bland väljer att göra sig påmind nu och det är med rejält skakiga ben jag tvingar mig upp den sista biten.

Benen skakar fortfarande lite när jag ser ett par som ser vänligt ut och ber dem föreviga stunden åt mig med min kamera, utsikten från tornet i Pisa är fenomenal. Det är snett och märkligt här uppe och jag ångrar inte den dyra biljetten en sekund. Det är härligt svalt i vinden och jag får en skön svindel när jag tittar ner på människor som ser små ut.

[cincopa AQKAWkKH1wM5]

Fortsättning imorgon... mot Cinque Terre och Monterosso

Läs alla 7 kapitel:
Italien i vacker sensommar – Första kapitlet
Italien i vacker sensommar – Tredje kapitlet
Italien i vacker sensommar – Fjärde kapitlet
Italien i vacker sensommar – Femte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjätte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjunde kapitlet

Mer att läsa:
www.bortabra.se/resenyheter/lutande-tornet-i-pisa-lutar-mindre
www.ne.se/lutande-tornet-i-pisa