Storstads-junkie

[caption id="attachment_1473" align="alignleft" width="225" caption="Barcelonas skyline"]

[/caption]

Vad är det egentligen med städer? Svensken blir allt mer berest och allt oftare är destinationen en storstad. Nya lågprislinjer poppar ideligen upp mellan svenska hålor och europeiska metropoler. I söndagens SvD ger Bobo Karlsson sin filosofi över storstadens dragningskraft.

Det urbana resandet är, enligt Karlsson, ingen semester i ordets egentliga bemärkelse - troligen är du mer utmattad än tidigare efter att ha museihoppat en långweekend i Barcelona eller klubbat några nätter i Berlin. Trötta, men invärtes berikade återvänder vi till Svedala med en hunger efter mer stad, för storstadskicken är en nål i armen och med Ryanair som langare satsar vi våra pensionsmedel på urban stimuli.

För mig är storstadsresandet först och främst en chans att få uppleva något som jag inte kan bli erbjuden här hemma (ni som har varit i Borås, vet ju att det innebär ganska mycket). Längtan till storstan är drömmen om nya skylines, precis som i bloggtiteln. På så vis är även jag en storstads-addict. Men det handlar inte alltid bara om att uppleva och att underhållas; en stor del av behållningen med storstaden kommer av att få vara en del av den. Att andas in dess luft och dess essens och lära känna dess asfalt. Smälta ihop med staden och inte bara låtsas vara en av Dem. Det handlar visst om att känna sig hemma.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...

Läs mer

Coconuts & Skylines

Leta i den här bloggen