Fortsätt till huvudinnehåll

En natt i Paris

[caption id="attachment_2655" align="alignnone" width="450" caption="Sacre-Cœur i Paris"]Sacre-Cœur i Paris[/caption]

Efter att ha ägnat lagom med tid bland turistfällor vid vackra Sacré-Cœur i Montmarte inköps rosa bubbel till hotellrummet. Där skrubbar vi smutsiga stadsfötter och byter platta sulor mot dansklackar. Tango utmed Seine har utlovats och vi är ivriga.



[caption id="attachment_2664" align="alignnone" width="337" caption="Kokosnötter redo för Paris by night"]Kokosnötter redo för Paris by night[/caption]

Först, ett stopp som tar oss förbi Notre Dame. Jag minns samma byggnad från min barndoms Parisvistelse. Då var jag 11 år och såg en stor, grå och smått skrämmande skapelse i en form som jag inte var van vid att kyrkor skulle ha. Det som möter mig nu är strålande upplyst och guldgul fasad som är märkvärdigt ståtligt. Mina vänner poserar på begäran, Notre Dame har fått två nya ringare. När vi fått våra kort och känner oss mätta på strålglans vandrar vi vidare.



[caption id="attachment_2657" align="alignnone" width="337" caption="Ringarna (Anne och Hanna) vid Notre Dame"]Ringarna (Anne och Hanna) vid Notre Dame[/caption]

Vi följer floden, det är här någonstans som lillasyster ska få bevisa att tangokursen hon tagit för många år sedan fortfarande finns kvar i benen och vi spanar över mörka vatten. Först mat, sedan dans är planen.


Till sist når oss musiken ur högtalarna en bit fram och vi skyndar på. Tango är det inte, men vi finner spontandans vid ett stort torg, fyllt av glädje och höga toner som vibrerar ur högtalarna. Här stannar vi en stund, tittar på ben som far fram och tight trasslar in sig till latinorytmer och hade inte hungern drivit oss därifrån kanske någon hunnit bjuda upp till dans.



[caption id="attachment_2661" align="alignnone" width="337" caption="Sofia och Anne poserar"]Sofia och Anne poserar[/caption]

Utsvultna ögon sveper över stängda kvarter. Till sist en restaurang som inte tycks ha hunnit slå igen portarna. Vi slår oss ner, det här är ingen turstfälla och vi lyckas få en skymt av fransoser som spisar innan vår egen mat dimper ner väldoftande på bordet. Vi kastar i oss underbara smaker. Det märks att de vill stänga portarna när vi spisat klart och vi är ganska ivriga att komma ut också.


Då tango-toner verkar saknas i denna nattens Paris får vi tipset att dra över bron till Bastille, där barerna en tisdagsnatt sägs hålla öppet hyfsat sent. Fötterna är lite besvikna över utebliven dans men en blaskig Piña colada, ett lyxigt glas Champange och en läskande Gin Fizz får oss på humör igen. Barerna stänger, en efter en, men till sist lyckas vi fånga en nattklubb som håller oss vakna ett slag till. Här blandas både drinkar och nationaliteter och vi har riktigt kul trots att dansrytmerna inte passar oss riktigt.



[caption id="attachment_2660" align="alignnone" width="450" caption="Nattklubbsflickor (Sofia, Anne och Hanna)"]Nattklubbsflickor (Sofia, Anne och Hanna)[/caption]

Vi beger oss hemåt och låter andra fortsätta underhållningen. Stängda metrostationer får oss att fundera på om vi ska trampa hemåt på hyrda stadscyklar men det har börjat att regna och en taxi lockar trötta turister som njutit av Paris by night.


Vi vet det inte än, men imorgon ska staden få bjuda oss på skymtar av Triumfbågen från lokalbussen, Eiffeltornet från alla vinklar, samspelta gatumusikanter, ett soligt Jardin du Luxembourg att strosa i och italiensk glass i prisklass "dyr".


Mer om Paris:
Sevärdheter mm. i Paris hos Paris.se
Guide till Paris hos SvD

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...