Fortsätt till huvudinnehåll

-Här kommer du inte igenom!

[caption id="attachment_2714" align="alignnone" width="450" caption="Handbagage som tagit sig igenom"]Handbagage som tagit sig igenom[/caption]

 

-Du har någon typ av vätska i ditt handbagage!


Jag, som för första gången på evigheter har lyckats ta mig igenom metalldetektorn utan att den piper, blir lite irriterad över att det nu ska vara problem med hudlotionstjafs eller vad det nu kan tänkas vara kvinnan vid scannern stör sig på.



-Jaja, säger jag och går tillbaka lite skamsen eftersom jag ändå medvetet försökt smita igenom utan att lägga mina minimala flaskor i en fånig plastpåse. Jag tvingas ta med mig allt tillbaka igen och knör mig försiktigt in mellan folk för att nå påsarna som är placerade så att man bara når dem när man står i själva kön.


Jag rotar fram min hudlotion och lägger snällt ner mitt läppbalsam i samma påse för att vara på den säkra sidan. Provar igen och ler trots att jag inte är på bästa humör.


-Du har fortfarande vätska i handbagaget. Kvinnan låter lika irriterad som jag är.
-Jag HAR ju lagt ner allt!


Hon rotar helt ogenerat runt bland mina saker. Jag tänker att hela kön bakom mig får ta del av mina privata ägodelar och när underkläderna, som jag lagt ner för för att ha om jag blir av med väskan, vänds upp för allmän beskådan känns det åtminstone ganska genant för min del. Kvinnan fiskar upp en halvliters vattenflaska som gömt sig i mitt 6-kilos handbagage.


-Just det... ta du den, mumlar jag tyst.


Nu så, tänker jag och tar plikttroget av laptopfodralet för att visa upp att min dator inte är en bomb eller vad det nu är de kan tänkas oroa sig för. Datorer uppmanas man ju i alla fall att öppna så jag antar att något är farligt med dem. Kvinnan upplyser mig om att jag måste köra igenom den en gång till i scannern då hon inte upmärksammat att jag hade en dator med mig. Jag bär tillbaka mina saker för tredje gången och i kön bakom mig börjar det mumlas också. Då alla lådor nu är borta tar en tjej i kön hjälpsamt hand om min dator som får plats i hennes låda tillsammans med en väska. Vi kör.


-Du måste köra datorn separat, säger kvinnan när den dyker upp på hennes sida av scannern.


Jag håller på att kalla henne något mycket dumt men bestämmer mig för att det inte är så smart om jag ska med mitt flyg, jag är i underläge. Jag tar min dator och går tillbaka för fjärde gången, men jag ler inte längre. Tjejen som snällt försökt att hjälpa mig tvingas på grund av mig också ta sin väska genom kontrollen en gång till. Tack för det liksom...


Till sist andas hela kön ut och jag kan möta upp min syster på andra sidan som undrat vart jag tagit vägen och upplyser mig om att tiden nu är såpass knapp att vi måste hoppa över kaffet vi tänkt hinna njuta av innan avfart.


Som tur är rinner all irritation av mig lika snabbt som jag kommer på att vi är på väg igen, allt det där andra var bara tillfälligt och Frankrike ligger framför oss.


Mer inom samma ämne:
Vad spelar påsen för roll
Vilken säkerhetskorridor hamnar jag i

Kommentarer

  1. Snygga väskor ;-)
    Tur att inte jag gjort såna missar i säkerhetskontrollen...då hade jag fått höra det resten av livet av brorsan...säkerhetskontrollanten.

    SvaraRadera
  2. Visst är de fina;-).
    Nä, jag brukar inte försöka smussla med mig halvlitrar av vatten även om jag erkänner att jag faktiskt klarat det också, omedvetet.

    Småflaskor fuskar jag hela tiden med, fast nu fick jag med mig en av de där påsarna hem så nästa gång får jag väl ordna det hela innan avgång.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...