Lissabon - storstad med historia

Ett resereportage från Lissabon blir september månads bidrag till Vings bloggtävling. Temat denna gång: Min bästa storstadssemester. Reportaget är en något förkortad repris från februari.

Fadistans blick säger allt:
-Det är inte okej att äta medan jag sjunger!
Långsamt lägger vi ned besticken, liksom avväpnade, medan fado-divan fortsätter att utgjuta sin sorg, längtan och saudade över vår kallnande, inte helt billiga, fiskrätt.

Vi befinner oss i fado-land, Lissabon. Februarikvällens kyla har inga problem att tränga in i lokalen i och med tvärdraget man anordnat, som håller såväl fisken som de enda gästerna (undertecknad plus bloggpartner) väl kylda. Det är lågsäsong.

Men det är inte bara kyliga blickar och melankoli på denna restaurante típico. Flera av melodierna går i dur och ibland låter det faktiskt litet som Evert Taube på Pampas. Fadistan tinar också upp en smula och vi bjuds sedan på flera olika röster; förutom de två annonserade fadistorna, Ana Vera och Lucinda, vill restaurangens ägare också göra en musikalisk insats, men hamnar snart i en dispyt med gitarristen om hur texten egentligen går. Upprörda röster – alla blandar sig i grälet. Efter litet research (och ett tillfälle för gästerna att peta i sig lite mat) kan sången återupptas.

Fado betyder öde
Fadon föddes i Lissabons fattiga kvarter i Bairro Alto och Mouraria och innehåller element från traditionella ballader, folkmusik och slagdängor från tidigt 1800-tal, mixad och smaksatt med afrikanska och arabiska kryddor. Fado betyder öde och texterna dryper av längtan och klagan. Genren blev först känd med den zigenska sångerskan tillika glädjeflickan Maria Severa och den svarta sjalen som bärs av alla fadistor, är en hyllning till henne.

Dagens fado är en för borgerliga syften tillrättalagd variant och sjungs på restaurantes típicos över hela stan. Alfamas trånga gator, med tvättlinor spända mellan husen, där gamla damer sitter och pratar med sina burfåglar, utgör emellertid en passande fond för den tonsatta lyriken.

[caption id="attachment_3179" align="aligncenter" width="426" caption="Lissabon 1946. Källa: Toni Frissell"][/caption]

 

Lissabons branter
Lågsäsong i Lissabon kan innebära kyliga kvällar och stängda restauranger, men fördelarna överväger: litet mindre trängsel och hysteri vid sevärdheterna samt skonsammare klimat vid bestigning av stadens respektingivande branter. Att det är backigt i Lissabon är ingen överdrift; kanske är det därför man överallt ser kringhängande lokalbefolkning. De hänger på trottoaren utanför butikerna i Baixa, de hänger vid övergångsställen och gathörn. Eller njuter de månne av de pråligt dekorerade husen och torgen? Stan är nämligen full av överdekorerade byggnader: jugendsnirklar, skulpturer och förstås kaklet, som ibland täcker hela hus. Kakel i mängder samt kronologisk ordning kan du för övrigt beskåda närmare i Museu do Azulejo. Stenläggningen på torg och trottoarer är inte mindre imponerande – fantasirika mönster i svart och vitt pryder merparten av ytorna och de svartvita vågorna har givit namn åt det centrala torget Rossio.

[caption id="attachment_3181" align="aligncenter" width="450" caption="Rossio. Källa: Waugsberg"][/caption]

Uppförsbackarna övervinns – om apostlahästarna sviker – med hjälp av de förtjusande, gammaldags spårvagnarna (tag nr 28 för en rundtur i stan), bergbana eller hiss. Elevador de Santa Justa, byggd av Eiffels lärjunge, leder dig från Baixa upp till ruinen av Igreja do Carmo, kyrkan vars gotiska valvskelett står som minnesmärke av tsunamin 1755, omskriven av bland andra Voltaire i uppfriskande satiriska Candide.

Kyrklig prakt
Gillar du kyrkor har du hamnat rätt – det katolska Portugal håller sig med rikligt bepyntade katedraler, kloster och kyrkor. Sé Catedral är svår att missa, där den står med sina romanska bågar, som en vaktpost framför Alfamas labyrintiska gränder. Både interiör och exteriör gör sig bäst i det varmare kvällsljuset och byggnaden är vackert ljussatt efter mörkrets inbrott. Jämte dessa pampiga monument över påvlig makt, kan man se att religiositeten genomsyrar staden på ett djupare plan. Lissabons gator heter Rua do crucifixo, Rua da Beneficência och Travessa do corpo santo. Den hugade kan även göra ett bankuttag på Den helige andes bank.

[caption id="attachment_3182" align="aligncenter" width="298" caption="Sé Catedral, Alfama. Källa: mrfuse"][/caption]

 

Bairro alto - syndens näste
Mer syndfullt leverne erbjuder stadsdelen Bairro Alto. Historiskt har de backiga gränderna hyst allsköns synd, vilket de än idag gör. Prostitution är sedan 1833 lagligt i Bairro Alto, och vi blir också ofrivilliga och smått chockade ögonvittnen till en tjänst av det orala slaget då vi irrar vilse i nöjeskvarteret. Det är inte många steg mellan barerna och gränsen mellan lokal och gata är flytande. Våra extra stora plastmuggar med capirinhas som vår kunnige ciceron (lokal vivör) rekommenderar, tar vi således med över gatan för ett ingående samtal om poesi och utslagna tänder.

En bar som åldrats med grace är Pavilhão Chinês, en före detta bordell, vars ägare prytt de många rummen med samlarobjekt i drivor. Dockor, modeller av luftballonger, hattar och andra prylar ger de tidiga 1900-talslokalerna en besynnerlig prägel. Menyn påminner mer om en erotisk roman med illustrationer ur ställets dekadenta förflutna och drinkarna är riktiga artefakter.

Finkultur och fulkultur
Vidlyftigt trakterade blir vi på Casa do Alentejo, som huserar i ett nymoriskt palats på restaurangströget ovanför Rossio. Ett fåtal, mycket prisvärda, rätter serveras och det röda vinet från den populära regionen håller hög klass. Restaurangen drivs av Alentejo-föreningen och stämningen känns litet som att vi ramlat in på någons 40-årspartaj. Efter bjudportvinet till vår bica (så kallas en portugisisk espresso) lallar vi, långt efter stängningstid, helnöjda nedför trapporna och tar en taxi till fortsatta nattliga nöjen.

Inte lika genuina, men med annat slags gemyt, är de irländska pubarna, som attraherar östeuropeiska turister, lisbonetas och svenska partypinglor. Hennessy’s är förutsägbart, med John Fogertylåtar och mörkt öl, därtill litet dyrt. Fast jag känner mig ganska hemmastadd, och inom kort finner jag mig själv på scen, uppbackad av enmannabandet, och skrålar The Final Countdown. Den svenska pudelkulturen funkar visst här också och vid återbesöket kvällen därpå möts jag av kindpussar och bjudvin – tydligen har mitt framträdande gjort någon form av intryck.

Belém – byggnadskonst och bakelser
Ett praktexempel på den för Portugal typiska emanuelstilen (uppkallad efter Manuel I, kung 1491-1521) är Mosteiro dos Jerónimos. Klostret ligger i Belém och nås lätt med t.ex. spårvagn 15. Utsmyckningen på fasad och portal är inte direkt sparsmakad och letar du, kan du finna avbildningar av Henrik Sjöfararen eller den heliga Hieronymus med det missförstådda lejonet (stackarn hade ju bara fått en tagg i foten och var egentligen inte alls aggressiv). Klostret bekostades av ett slags lyxskatt på importvaror från upptäcktsfärderna och den påkostade arkitekturen minner om nationens storhetstid.

[caption id="attachment_3185" align="aligncenter" width="337" caption="Mosteiro dos Jerónimos"][/caption]

På konditoriet Antiga Confeitaria de Belém skapades bakverket pastéis de Belém, som säljs på alla pastelarias i Lissabon, då under namnet pastéis de nata. Här finner du dock originalet. Tarteletten smakar ungefär som ett wienerbröd med vaniljkräm, fast godare och med doft av kanel, och man trycker lätt i sig minst en om dagen.

Från Belém kan du gärna ta strandpromenaden en bit inåt stan. Utmed Tejos strand kan du se Torre de Belém, även det i emanuelstil (och med Europas tidigast avbildade noshörning). Vidare passerar du Upptäckarmonumentet, där du kan roa dig med att identifiera celebra sjöfarare. På andra sidan floden höjer sig Cristo Rei, en kopia av den berömda jesusstatyn i Rio och 24 juli-bron dominerar vyn från promenaden, där man kan gå ända fram till nöjeskvarteren i Docas.

[caption id="attachment_179" align="aligncenter" width="450" caption="Upptäckarmonumentet i Belém"][/caption]

 

Kungligt sommarnöje i Sintra
Stadslivet med alla dess lockelser byter vi för en dag ut mot frisk bergsluft i Sintra, där vi också möter våren. Omgivningarna kryllar av slott och parker och vi sätter av uppåt, mot bergstoppen och Palácio da Pena. Under ett valv av grönska slingrar sig bergsvägen uppåt mot slottet, passerar det gamla moriska fortet och låter oss skymta en storslagen utsikt genom grenverket. Vandringen är aptitframkallande och hungern frammanar fantasier om en rejäl lunch i slottets restaurang. Väl framme inser vi att lågsäsongen dragit oss vid näsan  – restaurangen är stängd. Det enda ätliga vi kan komma över är ett russinbröd som sväljs ned med en espresso.

Palácio da Pena, ett sagopalats i pastellfärger, byggdes under 1800-talets romantiska period och är en mix av olika stilar och olika tider. Sedan medeltiden har här legat ett munkkloster, som dock ansattes hårt av jordbävningen under 1700-talet och sedermera köptes upp av Ferdinand II. Kapellet i slottet är en kvarstod från dessa munkars asketiska leverne. Moriska inslag finns t.ex. i form av en minaret och grekisk mytologi förkroppsligad av Triton samt några märkligt placerade krokodilhuvuden finns också insprängda i arkitekturen. Parken som omger palatset är också värd att se närmare på. De anlagda stigarna leder runt turisterna bland smultronställen i den branta terrängen. Ferdinand lät också plantera en mängd exotiska träd, men vi är alltför utmattade för att göra dem närmare bekantskap – det går inte att leva på luft, hur frisk den än må vara.

[caption id="attachment_180" align="aligncenter" width="450" caption="Palácio da Pena, Sintra"][/caption]

Lissabonvistelsen slutar med ett besök på akropolen Castelo de São Jorge, där restaurangen förstås är stängd - vår vanliga tur! Men eftermiddagssolen glittrar i Tejo och i husen nedanför och vi lyckas förhandla oss till lite vin av en välvillig kypare. Vi skålar för Lissabon - och för återkomst.

[caption id="attachment_3183" align="aligncenter" width="450" caption="Castelo de São Jorge. Källa: Ricardo Tulio Gandelman"][/caption]

 

Adresser:

Antiga Confeitaria de Belém: Rua de Belém 84-92

Casa do Alentejo: Rua das Portas de Santo Antão 58, 1 tr.

Coração de Alfama (rest. típico): Travessa Terreiro di Trigo 8

Hennessy’s Irish Pub: Rua Cais do Sodré 32-38

Pavilhão Chinês: Rua Dom Pedro V 89

 

Bilder: Om intet annat anges, tillhör bilderna författaren.

DN skriver också om Lissabons utsikter och om fado.