Fortsätt till huvudinnehåll

19-23 kilon

[caption id="attachment_4197" align="alignleft" width="225" caption="Kappsäckspackning"]Resväskor[/caption]

Viktproblem. Nej, en bantarblogg är inget jag tänkt lägga till på meritlistan även om det där med att gå ner några kilon kanske hade varit en god idé innan man åker till USA. Landet där kilona sägs sugas till kroppen på samma sätt som en magnet längtar efter kylskåpsdörren. I det här fallet är dock problemet att min smärtgräns för vad väskan får väga när jag åker till San Diego är 19 kilo och för att packa för hela våren så känns det lite för lite.



 


Flygbolaget säger "23", jag säger "Jag kommer att shoppa mer i USA än jag borde och ska ha hem väskan med en tillfredsställande vikt också". Även om allt som jag tar med mig dit inte ska med tillbaka igen kommer det med största sannolikhet bli svårt att hålla flygplatsvågen nöjd.


Mamma frågar om jag tar ryggsäcken att packa i som vanligt. Alltså, det är nu jag undrar vilka vanor jag lagt mig till med sen alla ryggsäcks-luffa-runt-resor då man burit sitt tillfälliga liv med hjälp av två remmar på en "påse". En dos av världslig fåfänga och en kraftig elektronikabstinens är nog tyvärr det som fått mig att tänka större och mer. 19-23 kilo av denna vara (minus ett fåtal saker som faktiskt känns ganska nödvändiga) kommer alltså att rymmas i min väska och då har jag ändå tänkt till. Hm... det hade varit tungt att bära på ryggen.


Bildlänk:
www.flickr.com/photos/murdog/4407258853

Kommentarer

  1. Är just på jakt efter en uppblåsbar nackkudde som den blåa du visar på bild, men har inte lyckats hitta d e n!! Har du tips på var man kan få tag i den???/Myggtjejen

    SvaraRadera
  2. Hm... antar att du sett en bild på ett annat inlägg. Kolla i väskaffärer, de brukar ha. Åhlens kan också ha, de brukar ha en liten avdelning med reseprylar. Lycka till:-)!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...