[/caption]Jag snurrar runt och fattar inte riktigt var rösten kommer ifrån. -Yes, ma'am... can I help you?
Förvirring, nästan åt det paranoida hållet. Jag samlar mig dock ganska snabbt och förstår att det står någon bakom fönsterrutan, lyckas skymta den artiga figuren när han böjer sig ner mot mikrofonen igen.
-Ma'am? Högtalarna sprakar lite.
Gårdagens rekande gick ut på att stå påstadiga ben vid dagens intervju, samlad och självsäker, utan andan i halsen och kartan i handen. Man vill ju inte vela när det väl gäller! Buss 69 tar mig ut till hållplats "Ambassaderna", väl där inser jag att jag glömt adressen i min andra väska. Stjärnbaneret som borde vaja på flaggstången har tagits av vinden och den bunkerliknande byggnaden , täckt av taggtråd skulle kunna tillhöra många länder. Rotar runt efter adressen på min stenåldersmobil, det måste vara här. Inte så inbjudande, men det är väl själva vitsen med det hela.
-Jag ska hit på en visumintervju imorgon, klämmer jag fram. Är jag rätt då?
-Det beror ju på vart du ska!?
Jag tappar mitt nyvunna grepp lite men kommer strax på att hela området antagligen är fullt av ambassader och att det som är solklart för mig inte nödvändigtvis måste vara det för mannen bakom rutan.
-Ska du till American Embassy är du rätt ute, säger han och har nog fattat att han får hjälpa mig på traven här.
Jag anar plötsligt att de troligen studerat mig ända utifrån vägen och undrar om det kommer stå i dagstidningen imorgon att en förvirrad dam uppträtt underligt utanför dem amerikanska ambassaden. Jag försöker uppträda så normalt som jag bara kan och lämnar ändå området med en viss värdighet. Frågan är bara, var det här bra eller hade det varit bättre att rusa in med svettpärlor i pannan imorgon?
- Foto: Rikspolisstyrelsen
Efter en ganska sömnlös natt känner jag mig inte särskilt utvilad men åtminstone förberedd. Jag gör samma resa som under gårdagen och är på plats före avtalad tid. Kön ringlar utanför säkerhetskontrollen och vi kallas in en och en från kylan. Jag är mitt alldeles lugna och supertrevliga "jag" (jäpp, jag kan när jag vill), lämnar in mina papper, pass och foton i rätt ordning till skillnad från många andra och sätter mig sen och väntar på att mitt namn ska ropas upp inför intervjun.
ALLA andra blir uppropade. Jag är så kissenödig att jag inte vet riktigt hur jag ska sitta men vågar inte lämna min plats. Känslan av att "Är du inte där när det är din tur så får du skylla dig själv" är ganska påtaglig och jag har inte tid för en Stockholmsresa till, på toaletten går man när man är klar. Folk fylls på utifrån och folk försvinner ut igen. Tre timmar senare är det min tur, då har jag stirrat på den tysta tv:n lika länge, utan att egentligen veta vad jag tittat på.
Jag hasplar ur mig en massa goja, inte alls det jag tänkt mig. Damen i båset tycks i alla fall förstå att jag väldigt gärna vill åka till San DIego, att jag har sparat ihop pengar som bör räcka och att jag verkligen behöver öva på min engelska vilken jag inte direkt briljerar med under intervjun. Efter mindre än två minuter uppger hon att det är klart och att mitt pass kommer på posten om en vecka. Jag ber henne upprepa vad hon sa för att vara på den säkra sidan, fick jag det eller?
-Du är godkänd, säger hon på svenska och blinkar till med ena ögat som att hon förstår att jag vill ha det supertydligt. Hon ser glad ut och inte alls lika sträng som nyss. Jag är också glad, både för att jag fått mitt visum beviljat efter massor av jobb och för att jag äntligen får tömma min blåsa.
Fler förberedelser inför San Diego på Coconuts & Skylines:
I drömmen kan allt skita sig
Vuxenskadad och trygg
Blankett DS-160
Ett steg framåt och två tillbaka
De tror att jag ska stanna
Give it 2 me… yeah!
Halvvägs till San Diego
Åh, så skönt! Förstår att det var nervöst men de verkade ju vana ; )
SvaraRaderaJa... det finns antagligen ganska gott om velpottor:-). Otroligt skönt att ha det fixat!
SvaraRadera