Fortsätt till huvudinnehåll

Passkontroll

Grannen/väninnan ringer mig med lätt stressad ton i rösten.
-Kan du kolla om min mans pass är giltigt, vi är inte hemma på ett par dagar och han ska åka på affärsresa till Tokyo på söndag. Det är viktigt!


Det är onsdag.



Jag låter mig lotsas fram i huset med väninnan kvar i andra änden av telefonlinjen. Genom rum jag inte känner och rotande bland saker som inte är mina. Bläddrar fram rätt ansikte i bunten av pass som jag fiskat fram efter nogranna instruktioner via luren och meddelar henne att hennes äkta hälft är lite sent ute, passet gick ut i november 2010. Märkligt tänker jag, att man inte använt sitt pass på så länge. En suck över virrig make hörs i andra ändan.


Den redan stressade familjefadern tvingas ta kontakt med den japanska ambassaden för att kontrollera att det är okej att resa in i landet med ett provisoriskt pass. Sedan måste han ta sig till en av de få platser i Sverige som utfärdar dessa handlingar och till sist får han punga ut med 980 svenska pengar för ett pass som bara är giltigt i 7 månader och enbart under aktuell resa. Så onödigt.


Under tiden som jag rotade runt bland grannens tillhörigheter i jakt på personhandlingar kom jag att tänka på att det faktiskt är dags att förnya mitt eget pass som löper ut inom snar framtid. Med tanke på att frisyr, hårfärg, vikt och ålder förändrats drastiskt under de 9 år passet hittills varit giltigt kanske det är hög tid i vilket fall.


 



[caption id="attachment_2296" align="aligncenter" width="205" caption="Passfoto från året 2002"]Passfoto från 2002[/caption]

Tänk på:
Att passet behöver vara giltigt i minst 6 månader till för att få tillträde till många länder.

Bra länkar:
www.polisen.se/sv/Service/Pass-och-id-kort/Provisoriskt-pass
vlt.se/nyheter/1.911949-provisoriskt-pass-raddar-utlandsresan

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...