Fortsätt till huvudinnehåll

Barcelona - the rough guide

Ingen barcelonasemester är komplett utan Gaudí, tapas eller en klassisk väskryckning. Denna semester fick vi uppleva det riktiga Barcelona.


Det är en inte allt för sen afton i kvarteret San Pere, då vi uppklädda till middag och dans, överraskas av en man som med stor yrkesskicklighet tar ett fast tag i min kompis handväska av clutch-modell och med denna försöker lämna platsen. Han hindras emellertid av några motorcyklar som står parkerade på torget och vi som ännu inte fattat vad som är å färde, gör en ansats att hjälpa honom upp. Strax inser vi vårt misstag och jakten är igång.


Då jag är den enda i sällskapet som valt lågklackat är det jag som tar täten medan min kompis skriker efter honom på svenska vad hon tänker göra med honom när hon får tag på honom. Mitt tänkta tillhygge, paraplyet, sinkar mig, liksom min egen handväska, som jag inte har några planer på att göra mig av med, och medan den snabbfotade liksom uppslukas av nästa gatkorsning, tvingas jag inse att loppet är förlorat, liksom M:s slängfärdiga mobiltelefon, 90 euro, ett läppglans samt vår något naiva tro på människans godhet.



Förbipasserande skänker oss medlidande och goda råd och snart är vi på väg till polisstationen för att anmäla brottet. Vi guidas fram och tillbaka i vårt sökande efter stationen; västafrikanska horor och uteliggare kantar vår väg nedåt Ramblan och snart befinner vi oss i Raval, ett område med tvivelaktigt rykte, där vi i princip bara väntar på att bli rånade igen. Till sist tornar polisstationen på Carrer Nou de la Rambla upp sig, varest en rutinerad konstapel överräcker en 4-sidorsblankett att fylla i. Mest för statistikens skull.


När anmälan är överstökad har de flesta kök med självaktning stängt för kvällen och vi tvingas äta på Ramblan som de turister vi är. Det visar sig bli rena rånet.

Do's and don'ts för en säkrare barcelonavistelse:

  • Använd väska av axelremsmodell som du trär över överkroppen, inte bara låter dingla från ena axeln.



  • Låt väskan hänga på framsidan av kroppen. Nu tänker du att det där omöjligt kan se snyggt ut - och du har helt rätt. Men alla ser ut så.



  • Låt bli väskor av typ kuvert, baguette, clutch eller vad de kan tänkas heta. Alltför lätta att förlora greppet om. Uppenbarligen.



  • Låt även bli magväskan, men av delvis andra orsaker. Bär du dessutom kameran på magen kan du lika gärna gå omkring med en "råna mig"-skylt.



  • Lämna pass och betalkort på rummet.



  • Sprid riskerna och bär inte allt värdefullt på sammma ställe. Särskilt inte i bakfickan.



  • Lägg inte upp telefon eller plånbok på bordet på restaurangen. Plötsligt är de bara borta.


 




[caption id="attachment_347" align="aligncenter" width="224" caption="Full koll på väskan?"]Full koll på väskan?[/caption]

Kommentarer

  1. Katarina Lorentzon20 februari 2011 kl. 20:46

    Ja, det var det första vi blev varnade om när vi kom till barcelona också.. :S

    SvaraRadera
  2. Tyvärr är ju stan känd för sina ficktjyvar. Men gissa om vi höll hårt i väskorna efter det!!!

    SvaraRadera
  3. Ja, de är duktiga de där. Maken blev ficktjuvad i Barcelona, förståss, de tog bara VISA-t. Men det gick ju bra, banken var uppmärksam och kontaktade honom när kortet försökte köpa åtta mobiltelefoner...

    SvaraRadera
  4. Tur det! Åtta telefoner kändes kanske lite överdrivet, ja!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...