I DN:s Boklördag 15 januari ropar Vagabonds Per J Andersson ut sitt j'accuse i protest mot bagatelliseringen i reseskrivandet. Vem han anklagar är lite oklart; kanske är det, resonerar Andersson, reseskribenterna, som trots goda förutsättningar i form av långa utlandsvistelser och fördjupad kännedom om främmande platser, inte griper tillfället att skapa "initierade reseskildringar"; kanske är det, funderar han vidare, förlagen som inte begriper sig på att marknadsföra genren ordentligt. Andersson ger sedan goda exempel från bl.a. den brittiska utgivningen av reportageböcker i resefacket, men hittar även några svenska exempel från denna sidan millennieskiftet.
Klas Lundström, bl.a. titulerad reportageboksförfattare, medger i en replik till Andersson gärna densammes poänger men pekar samtidigt på Vagabonds (och Anderssons) egen medverkan till inflationen och beklagar magasinets förvandling till ett "slätstruket alternativ" och att det numera utgör en del av det lättsmälta medieutbudet.
I sitt svar på Lundströms "attack" tycker jag nog att Andersson tappar fokus i sitt försvar av Vagabond och i stället för att ge exempel på eventuella grävande/ifrågasättande reportage tar han upp längd och subjektivitet som mått på texternas kvalitet (vilket i och för sig inte behöver vara en felaktig slutsats, men det finns ju andra kvaliteter). Därefter gör han samma tabbe som kulturministern nyss, i det att han underskattar läsarna och deras uthållighet: "En tidning fylld av bara långa reportage skulle kanske locka några fåtal tusen läsare och därför självdö av grava ekonomiska problem".
Fragmentariseringen av texter är en allmän tendens i det accelererande, multitaskande samhället. Att Vagabond berömmer sig av att i varje nummer ha minst tre längre reportage, är otvetydigt en indikator på detta. Men en ytterligare textkvalitet är det kritiska perspektivet, vilket Andersson klantigt nog verkar glömma bort i sitt ganska indignerade (?) svar till Lundström.
Jag tror att resemagasinen helt enkelt inte vågar göra de ifrågasättande reportagen, inte vågar ifrågasätta den livsstil som utgör deras profit. Som jag själv är en del av. Därför faller det på reportageböckernas lott att ställa de jobbigare frågorna, om resandets konsekvenser och avsaknaden av ett etiskt perspektiv på resandet. Men bokförlagen behöver, som Andersson också påpekar, se över sin marknadsföring av reportageboken och börja vårda begreppet reseskildrare. För det ges ut en hel del reportageböcker som även kan kategoriseras som reseskildringar, men om de i bokhandeln placeras mellan Paolo Roberto och Eckhart Tolle, har man ju ingen rimlig chans att hitta dem.
Reportageböcker jag rekommenderar:
Stig Dagerman: Tysk höst. Dagerman skickas 1946 ut på uppdrag av Expressen för att dokumentera ett Tyskland lagt i ruiner. Mästerligt.
Jennie Dielemans: Välkommen till Paradiset. En kritisk blick på turismens konsekvenser. Mycket tankeväckande.
Diana Janse: En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. Har inte läst den än, bara bläddrat och jag ser fram emot att läsa diplomat Janses skildring av Afghanistan.
Carsten Jensen: Ud. 500 sidor samlade researtiklar, essäer m.m. Väntas inom kort på svenska. Har just beställt hem ett ex på danska, då jag inte kan vänta.
Bobo Karlsson: Urban safari. Bobo Karlsson fångar essensen i vilken plats han än skildrar och är anledningen till att jag prenumererar på tidningen Res.
Ola Wong och Magnus Laupa: No, I'm from Borås. Ett av tidningen Vi läsers oförglömliga reportage. Indeed.
Kommentarer
Skicka en kommentar