Fortsätt till huvudinnehåll

Vem vill åka på safari?

Safari i Kenya var ämnet vid en av föreläsningarna på resemässan i Borås som begav sig i januari. Safari står inte längst upp på min önskelista men jag blir nyfiken ändå. Det visar sig vara en av de större svenska arrangörerna av safariresor, Jambo Tours, som står för föreläsningen. Det visar sig också bli ca 45 min av reklam, som hämtat ur katalogen.


 



Antilop på savannen
Antilop på savannen... i Borås dårå.

 


 



Föreläsaren är fast besluten om att plocka bort varje tvivel hos sin publik. ”Det finns fräscha toaletter, tältet har nästan samma bekvämligheter som ett hus, massajerna står hela tiden till din tjänst och du kommer knappt märka att du är i vildmarken”. Jag undrar i mitt stilla sinne vad som blir kvar av spänning på deras resor. Ja djuren förstås, fast i ärlighetens namn så låter den här miljön ungefär lika spännande som Borås Djurpark... plus massajer då.


Tankarna för mig till en annan nationalpark, då i Nepal med sikte på noshörning. Den dagen lyckades vi ringa in en mycket stressad noshörning med ca 15 elefanter. Efteråt skämdes jag och nu, när jag tänker på det 10 år senare, skäms jag fortfarande lite.


Jag tittar på Jambo Tours hemsida och efter en hel del rotande i texterna hittar jag följande avsnitt på EN av deras safariresor:




Genom vistelsen på Basecamp bidrar vi till att bevara flera av savannens fantastiska djurarter och till att bevara lokal kultur och ge stöd till massajerna som därmed kan glädjas åt bättre skolor och sjukvård. Samtidigt får vi en klassisk safari i ny tappning, med ansvarsfullt resande som ledstjärna.



De här orden hade jag uppskattat att få höra på på resemässan. Jag har förstått att det handlar om stora och vilda ytor i Kenya men också om en kraftigt ökande turism och en påverkan på den lokala miljön måste finnas, på både gott och ont förstås.


Jag undrar vad som händer med allt avfall vi lämnar och jag undrar om vi stressar djuren genom att tränga oss in i deras miljö eller är det så att jeeparnas närvaro faktiskt förhindrar tjuvjägare att härja fritt? Jag blir också jättenyfiken på hur den lokala befolkningen får ta del av kakan och vilken påverkan det har på deras kultur. Föreläsaren på mässan lämnade tyvärr ingen tid för frågor och självklart kan Jambo Tours inte heller ta ansvar för hela safariturismen i Kenya. Det måste vara upp till var och en som bokar en safariresa att ta reda på vilket ansvar resebyrån tar, om man är intresserad av att bevara och inte störa eller att förändra positivt vill säga.


Att jag faktiskt måste leta så ihärdigt på Jambo Tours hemsida efter ovanstående information och att jag bara hittar den inklämd under en enda av deras hela sju safarivarianter gör att jag undrar vilket fokus de egentligen har på sitt ansvarstagande. Jag tror att de gör ett misstag i att inte lägga mer krut på det, jag tror nämligen att det är fler än jag som tycker att frågorna har betydelse.


Någon gång i framtiden kommer jag antagligen själv att vilja att åka till afrika för att uppleva djuren i sin verkliga miljö, utan att få dåligt samvete. När jag tänker efter så kan jag faktistk tänka mig att ha en ordentlig och fräsch toalett då också. Massajer vore också trevligt. Samvetet är dock det viktigaste.


Jambo Tours - Kenya
http://www.jambotours.se/Afrika/Kenya/


Inspirerande reportage från Vagabond om safari i Botswana:
trackers.se/Media/Vagabond%20Botswana%200910.pdf

Kommentarer

  1. Föredragen på mässan var tyvärr något av en besvikelse. Undantaget var Alexandra Zazzi som visste hur man man lägger upp en presentation. Gratismaten var också helt OK.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...