Fortsätt till huvudinnehåll

Vad solen gör för Barcelona

En februaritisdag i Barcelona
Barcelona briljerar i vårsol ena dagen och nästa visar hon upp sig i kallt och dystert regn. Min spanska väninna säger att vädret är helt uppåt väggarna galet i år. Förra året hörde jag någon annan säga exakt samma sak.


Jag oroas över att min andra väninna, som kommit från Sverige några dagar efter mig och är i Barcelona för första gången, ska tycka att staden är ful, grå och kall. När färgen på husen smälter in i grå himlen och smutsiga trottoarer och man tränger ihop sig under ett alldeles för litet paraply är sällskapet det som håller humöret uppe. Själv vet jag ju hur fantastisk Barcelona är när hon visar upp sitt rätta jag. Hur gränderna kan förvandlas från tråkigt tomma och grådassiga till alldeles fantastiska med en blå himmel som kontrast i bakgrunden. Det är det jag vill att hon ska se och älska.



Dagen därpå
Solen väcker mig, det är kvavt i rummet som om att sommaren kommit över natten och hunnit värma upp mitt sovrum under morgontimmarna. Självklart har inte sommaren hunnit hit men våren är i alla fall tillbaka i Barcelona och på gatorna tittar människorna upp från marken och ser lyckliga ut igen. Det är kallt i vinden men liksom männsikorna på gatorna ler också vi lyckligt mot solen. Jag ser att min väninna nu ser staden med mina ögon och det gör mig glad. Vi upptäcker allt på nytt och dagen blir alldeles fantastisk. Jag önskar mig vår imorgon också.



[caption id="attachment_319" align="alignnone" width="225"]Hanna och Madde vid kyrkan högst upp på Tibidabo Hanna och Madde vid kyrkan högst upp på Tibidabo[/caption]
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.
Skicka en kommentar
Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...
Skicka en kommentar
Läs mer