-Båten är lagom stor! svarar resebyråns representant på klingande skandinaviska, när jag hör mig för inne på kontoret i Parga. Kom tidigt, så du får en bra plats!
Lagom stor. Jojo.
En trekvart före avgång morgonen därpå äntrar jag Captain Hook. Det är fler som är tidiga och min utsikt från sittplatsen förvandlas snart till ett virrvarr av ben och flipflops. Väntan blir olidlig i värmen och jag halkar omkring på galonsätet för att finna en eventuell vindpust, fastän förgäves.
Äntligen glider båten ut! Med litet vind här i fören kommer det nog att bli en riktigt behaglig tur. Ungefär två minuter senare känner jag att båten är precis lagom stor - för att man ska känna av sjön. Min rofyllda färd över till öarna Antipaxos och Paxos kommer att bli en kamp mellan mig och sjön - om min frukost. Jag stirrar intensivt mot horisonten för att finna en fast punkt och håller mig i sätet tills knogarna vitnar. Scener från Mobergs Utvandrarna flimrar förbi i mitt ögas inre spelfält. Bredvid mig på galonet sitter en gråblek kretensiska. Hennes omtänksamma pojkvän talar uppmuntrande till henne, men hon svarar inte längre på tilltal. Längre bort hör jag en svensk kille i all välmening föreslå för sin dam att ställa sig upp - det skulle säkert hjälpa!
Idiotjävel, tänker jag (som tur är) tyst. Fattar du inte att hon är helt skakis i benen (det är jag) och inte KAN stå upp?!! Tjejen från Kreta rusar plötsligt upp mot relingen. Besättningen börjar dela ut påsar (gratis!), påsar som fylls med oroväckande hastighet. Vi på nedre sätet råkar i omedelbar fara att träffas av dinglande plastpåsar med obeskrivligt innehåll, då folk till höger och vänster försöker nå papperskorgen under sjögången. Utvandrarna...
Jag ser en enda framtid för mig nu: jag får debarkera på Paxos och bosätta mig där för evigt. Alla andra alternativ är otänkbara. Jag börjar fundera på vad jag kan arbeta med här och hur fort jag kan lära mig grekiska...
Lä till slut. Det värsta är över. Vi backar in i en fantastiskt vacker badvik med kritvit sand och turkosblått vatten, där det är meningen att vi ska svalka vår lekamen. Med näppe bär mig benen utmed relingen, nedför badstegen (jag ser troligen ut som 85 på gångstilen). Väl i vattnet känns sjösjukan väck. Jag fick behålla mitt maginnehåll och har vunnit slaget.
[caption id="attachment_255" align="aligncenter" width="225" caption="Flaggan i topp"]
[/caption]
Kommentarer
Skicka en kommentar