Fortsätt till huvudinnehåll

Afghanistan, någon?

Afghanistan. Hur kul låter det?


Under fyra månader förra året följde Johanne Hildebrandt den svenska afghanistantruppen på nära håll. Mycket nära håll. Hennes erfarenheter kommer att ges ut i bokform, men söndagens SvD (6/3) gav oss ett smakprov på en både aktuell och angelägen inifrånskildring av soldaternas vardag och afghanernas klena försvar mot belägrande talibaner.


Om du såg den danska krigsdokumentären Armadillo (Janus Metz och Lars Skree) på SVT i onsdags, såg du något liknande. Här framställs emellertid de danska soldaterna som ganska vanliga unga killar med flickvänner och mammor och gulliga smeknamn, till skillnad från den svenska bemanningen som framställs anonymt, namnlöst, men icke fördenskull utan pathos.  Filmen visar även upp en mycket skör, förtroendelös relation mellan soldater och lokalbefolkning och jag får här svårt att tro på twenty-something-pojkar i rollen som diplomater.


 




[caption id="attachment_634" align="alignleft" width="193" caption="Engagerande läsning"]Engagerande läsning[/caption]

Speaking of which - Diana Janse, svensk diplomat samt författare till reportageboken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, ger läsaren ett annat perspektiv av Afghanistan. Stationerad i Kabul skildrar hon den s.k. uppbyggnaden av landet, kappvändarna till politiker, oförstående familjemedlemmar, kylan i Kabul på vintern o.s.v. på ett subjektivt och engagerande sätt.

Alla tre framställningarna skildrar männens värld. I Hildebrandts reportage skymtar de förbi som statister; i Armadillo minns jag faktiskt inte om en enda kvinna (utöver strippan och de kvinnliga släktingarna) förekommer. Janse, däremot, för en genusdiskussion, eller rättare sagt vräker ur sig sin frustration över de afghanska männens kvinnosyn från anno cro magnon. À propos internationella kvinnodagen och så...


Den äventyrligt lagda kan nu göra en egen Hildebrandt. Babel Travel (tips från Aftonbladet) tar dig till det facila priset av 8500 euro med på en två veckors rundresa i Afghanistan. Besök platser som Herat och Mazar-I Sharif och träffa NATO-trupper. Resan beskrivs som "cultural engagement" och tanken är att du också ska få träffa riktiga afghaner och få en förståelse för konflikten i området. Helpension.


 


 

Etiketter:

Kommentarer

  1. Andreas7 mars 2011 kl. 22:15

    Jag tror inte att dom uppmärksammar den Internationella kvinnodagen så stort i Afghanistan (förutom inom NATO kanske). Sen fungerar det kanske inte att på OMLT som lever, bor tillsammans med och genomför operationer tillsammans med ANA att ha med kvinnlig personal? Det går ju inte att propsa på vårt tänk på ett folk som inte riktigt har samma religion och kultur....?

    SvaraRadera
  2. Hanna7 mars 2011 kl. 22:41

    Hej Andreas! Jag tror också att firandet av internationella kvinnodagen är hyfsat obefintligt i Afghanistan. Och förändring tar förstås tid. Men när jag läser Janses bok blir även jag förbannad - över att kvinnor behandlas som ägodelar, att en våldtagen kvinna anses dra skam över sin familj, att kvinnor inte syns till på gatorna, än mindre i beslutande organ.

    Avsaknaden av kvinnor var mer en reflektion från min sida - de praktiska arrangemangen vid krig är jag helt fel person att lägga mig i!

    SvaraRadera
  3. Diana J5 maj 2011 kl. 21:25

    Nej jag kan inte dra mig till minnes något firande av internationella kvinnodagen när jag var där. Kanske för att jag mest upptagen med att vara arg över vad som hände årets alla andra dagar..? Det kan ha varit så...

    Safe travels!

    Diana

    SvaraRadera
  4. Hanna5 maj 2011 kl. 21:34

    Hej Diana!

    Skönt att fick utrett det där med internationella kvinnodagen i Afghanistan!

    Vet inte om det framgick av inlägget, men jag gillade din bok och hoppas att fler läser den!

    SvaraRadera
  5. Diana J13 maj 2011 kl. 00:29

    Tack! Det värmer förstås...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.
Skicka en kommentar
Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...
Skicka en kommentar
Läs mer