Minnen av Kuba

-You want to buy cigar? viskar en man i mitt öra när jag försöker ta mig fram på turistmarknaden i gamla Havanna. Jag orkar inte svara en gång till, allt jag vill är att ta mig ur den här jättegrytan med åtminstone en souvenir efter en månads vistelse på Kuba. Svetten rinner salt och irriterar mitt ansikte, och syret i luften verkar ha dunstat.

Petter har jag tappat bort för längesedan, jag vet inte när han försvann. Jag börjar bli hungrig och på uselt humör. Tyskar med magväskor bufflar sig fram i allt för trånga gångar och folk verkar inte förstå att det är ofint att trampa på andras fötter. Överallt hör jag svenskar och norrmän prutande på höga turistpriser och det är verkligen inte så här jag föreställt mig min marknadsdag i Havanna två dagar innan hemresa till ett stormigt vintersverige. Till slut ger jag upp. Jag är ju ändå inte så noga med att komma hem med en afrikansk trä-elefant eller med ett av de där hemska askfaten men jag kan inte riktigt ruska av mig besvikelsen.

 

Jag hittar Petter efter lång spaning och trots att jag egentligen vill vara arg på honom för att han försvann så är jag bara lättad över att vi kan ta oss härifrån tillsammans. Petter hade visst nappat på en av cigarrförsäljarnas erbjudanden och nu står han med en låda i handen som han köpt i en lägenhet i närheten. Galning, tänker jag och funderar på hur man kan följa med en vilt främmande man hem utan att fundera på eventuella följder. Jag säger ingenting om det, han är tillbaka och jag tror att han vet att han borde tänkt ett steg längre. Med stor sannolikhet står han nu dessutom där med en låda med ihoprullade bananlöv istället för tobak och det var ändå inte ett helt billigt köp. Petter frustar och förbannar sin tillfälliga spontanitet vilken för bara en liten stund sedan kändes makalöst bra.

Vi skiter helt enkelt i den här absurda turistfällan, den har sugit tillräckligt med must ur oss båda och efter flera veckor med gemensamma humörsvängningar har vi ganska stor koll på blodsockerfallens verkningar. Bakom oss lämnar vi busslasterna och vi letar oss fram på trånga gator i det gamla Havanna. Här hittar vi en enkel restaurang vi suttit på tidigare.

[caption id="attachment_894" align="alignnone" width="450" caption="Bussar lastar folk till Havannas turistmarknad"][/caption]

 

 

Balkongen inbjuder till ett stilla skådespel på gatan nedanför och strax börjar det obligatoriska salsabandet spela inne på restaurangen. För vår skull? Maten serveras snabbt då det för tillfället inte är många andra gäster. Den är smaklös, men vi har vant oss och accepterat bristen på kulinariska upplevelser i detta land. Det är energin vi vill åt och den kommer sakta tillbaka till våra mörbultade kroppar.

Med efterrättsdrinkarna placerade i smutsklibbiga händer börjar Petter skratta åt sitt förmodade cigarrmisstag. Rom-drinken är både söt och sur och Petters kluckande skratt smittar snabbt av sig. Med mat i magen är Havanna vackert igen. Bullrigt, rörigt och oslagbart. Det rör mig inte i ryggen att jag inte får med mig några souvenirer hem när jag istället får minnet av kluckande gapflabb till salsatoner.

 

 

Två veckor tidigare...
...efter en vinglig och långsam resa över ett grönt Sierra de Purial, stannar bussen i staden Baracoa. Den vackra och minst sagt svindlande vägen, La Farola, byggdes först på 1960-talet och innan dess var det sjövägen man fick ta för att nå denna oas, precis som Cristopher Columbus gjorde i oktober 1492. Jag kan inte låta bli att berätta lite om Baracoa, om den lilla staden med sina verandor och sina gungstolar. Om tempot och om Marilyn.

Jag sitter kvar på bussen och kikar försiktigt ut genom det smutsiga fönstret. Våra namn bör finnas på en av alla skyltar därute, vi ska vara väntade och jag ser fram emot att kliva förbi klungan av rumsuthyrare som har för vana att omringa, separera och övertala.

Vi har nästan gett upp när en äldre dam plötsligt grabbar tag i Petter. Petter fångar i sin tur mig och skrattande drar kvinnan iväg oss, bort från hopen, Ha!! Marilyn är högljudd och gladlynt, hon slänger iväg en busvissling och plötsligt har hon placerat oss högt upp på en alldeles för liten cykeltaxi med packningen skumpande bakom oss. Cykelföraren kämpar tappert framåt och Marilyn ser hur jag sneglar på väskorna som ser ut att trilla ett hack längre ner mot marken för varje pedaltag han tar. Hon tycks prata utan att andas och på hennes rörelsemönster verkar det som att hon säger att jag inte ska oroa mig. Språket är spanska och det går fortare än jag trodde var möjligt.

[caption id="attachment_914" align="alignnone" width="450" caption="En stilla gata i Baracoa"][/caption]

Väl framme, med väskorna som mirakulöst hängt kvar genom hela färden, visar Marilyn oss in i sitt hem. I familjens vardagsrum rusar Adrian, Marilyns dotterson, upp från tv:n. Han fattar blixtsnabbt att Petter går att använda till lek och Petter verkar vara med på noterna. De fastnar i ett slags kulspel där yngst bestämmer reglerna och samtidigt serverar Marilyn oss läskande öl från kylen. Marilyns dotter finns hela tiden i bakgrunden, hon håller sig undan och jag undrar i tysthet om vi stör. Det är det här hon kallar hemma och här rusar vi in och tar för oss.

Baracoa visar sig vara en fantastisk stad och här finner jag lugnet jag sökt länge. I den litenhet som staden erbjuder tar det inte lång tid innan folk nickar igenkännande mot oss och utan att vi gett oss till känna så vet människorna här att vi är Marilyns svenskar. Här ägnar vi dagarna åt skönt strandliv varierat med makalöst grön natur och på kvällarna beger vi oss till Casa de la Trova för att umgås med vänner till musik. Eller så låter vi oss slå oss ner i varsinn knarrande gungstol med cigarrök som sticker i näsan och nyfikna förbipasserande som strosar på gatorna.

 

[caption id="attachment_920" align="alignnone" width="450" caption="Strandliv i Baracoa"][/caption]

 

 

Det är inte ett smärtfritt resande vi gör, det är det sällan i länder där fattiga människor ser en chans att få ta del av vårt överflöd på både schyssta och mindre accepterade sätt. Men Kuba är så mycket mer än desperata människor och turistmarknader i Havanna. Jag tillåter mig att bli irriterad emellanåt, det är min ventil. När irritationen släpper ser jag allt det goda. Varma människor med nyfikenhet på den del av världen de inte kunnat ta del av, en enorm generositet från ett folk som knappt äger någonting själva och leenden som smittar.

Låt mig få återgå en stund till Havanna. För mig är hon staden där musiken och salsadansen finns i varje gathörn. Här flödar romen och cigarrer åtnjuts i stora mängder. I Havanna verkar varje hus, upprustat eller ruckel, ha en helt osannolik historia och som att vi förflyttat oss bakåt i tid och rum puttrar gamla amerikanska 50-talsbilar blandat med en och annan sovjetisk Lada förbi i kulissen. Som att de inte visste att deras tid var över.

[caption id="attachment_665" align="alignnone" width="450" caption="Ett lite ruffigt Havanna"][/caption]

Havanna är minnet av Alfredo som vi, framför samma kuliss, lär känna genom att han helt enkelt slår sig ner med oss. Han gräver fram romflaskan ur byxfickan och spetsar vår iskalla Cola, som vi inte ännu hunnit svalka oss med, till någonting i det närmaste odrickbart. Efter att ha fyllt oss med rom vill han sälja in både sin brors restaurang och sin bäste väns taxitjänster men han skrattar med oss när vi skakar på huvudet.

Kanske är det Alfredos bror som är den där taxichauffören som lotsar oss runt bland skumma gator i ett nattsvart Havanna, bara för att se till att staden inte gör oss illa. Vi får aldrig veta vem han är men det är den där natten då vårt bagage tidigare försvunnit och vi dessutom råkar ut för hotelltrubbel vi inte bett om. När vi sen vill ge mannen lite extra för allt besvär vi orsakat honom skakar han på huvudet och fyrar av ett flörtigt leende, ”No, no”. Han åker därifrån med mindre än vi bestämt från början och som de trötta men trygga turister vi är låter vi oss förföras av kubanernas stora vänlighet.

 

[caption id="attachment_921" align="alignnone" width="450" caption="Taxi någon?"][/caption]

På parkeringsplatsen intill Havannas Hotel Nacional, inte särskilt långt ifrån den plats där vår förre taxichaufför lämnat av oss hittar vi ännu en gammal man som smyger sig in bland minnena och hittar sin egen plats. Det är mannen som ropar fram oss när vi sneglar på hans vackra bil och han visar stolt upp tidstypisk inredning. Vi fotar, skrattar och provsitter ihop och man kan inte annat än att bli imponerad av den välvårdade bilen och av mannen som gläds så stort åt vår entusiasm. Man kan inte annat än att bli glad över att han bara ville ha vårt sällskap en liten stund. Vi pratar om honom länge och på fotona vi sparat möter hans blick min och jag hittar tillbaka till känslan igen.

Marilyn får avsluta den här berättelsen och samtidigt låter jag henne stå för det allra bästa på vår resa. Hon fick oss att kliva rakt in i sin högst privata sfär och lika rakt klev hon själv in i våra hjärtan. Trots att hennes familj i tre generationer trängs på nästan ingen yta alls så tycks hon alltid säga, ”Kliv in i mitt hem, ta del av mitt privatliv, kom hem hur sent ni vill. Jag är alltid redo med lite nybryggt kaffe”. Inte för att jag förstår riktigt, min spanska är ju ganska begränsad men i hennes alltid lika vänliga ansikte kan jag utläsa det där ändå och i termosen på bordet finns det alltid nybryggt kaffe.