Juni 2010. En resa i studiesyfte med kollegerna tar oss till Bosnien och Herzegovina. Med basläger i Sarajevo tar vi oss runt i staden och i det förtrollande landskapet. Stundom minerad terräng, stundom turistparadis. Alltid kulhålen i husen.
Turistbussen från anno dazumal tar oss genom Sarajevo via "Sniper Alley", upp mot stadens omgivande berg, där de karaktäristiska låga husen står som staplade på varandra. Från nyhetsrapporteringen under 90-talet känner många av oss igen topografin och bergen, varifrån de serbiska salvorna avlossades. Kulhålen i husen berättar sin del av historien. Hålen i människorna syns inte längre, åtminstone inte från vår turistbuss.
Bosnierna vill förstås inte förknippas med enbart krig och utrensning, men faktum är att en betydande del av turismen kommer för att se var allt hände: Skotten i Sarajevo som satte igång första världskriget, belägringen av Sarajevo under det senaste inbördeskriget, massakrerna i Srebrenica... Vi far förstås också förbi OS-arenan från 1984, ett minnesmärke som sarajevoborna verkar stolta över. Killar som Gunde Svan och Thomas Wassberg fyllde även oss med stolthet den gången; likväl dras våra blickar mer till krigskyrkogården bredvid.
Sarajevos stadskärna
Sarajevo har genom århundradena präglats av olika herravälden. Rester av romerska bad kan skönjas utanför staden; men det är under det ottomanska riket som grunden till det Sarajevo vi ser idag formades. Ett tjusigt exempel på dylik arkitektur är den s.k. Latinbron, eller Princip-bron, vid vilken den unge frihetsaktivisten Gavrilo Princip sköt ned Franz Ferdinand med hustru - händelsen som plägar refereras till såsom Skotten i Sarajevo. Bland de ottomanska byggnadsverken finner vi också Gazi Husrev-begs moské, byggd under 1500-talet, bombad under 90-talet, men, som den viktiga religiösa symbol moskén är, återuppbyggd redan 1996. På dess innergård bälgar jag girigt i mig av det kalla brunnsvattnet från bergen där floden Bosna har sin källa och får strax veta att jag lär komma åter till Sarajevo då jag njutit denna hugsvalelse.
- Princip-bron
Från 1800-talet är det i stället det österrikisk-ungerska styret som formar Sarajevo till en modern stad, vilket inte minst syns i arkitekturen; det är tydlig skillnad på de låga husen i den äldsta stadskärnan och de omgärdande, högre byggnaderna av västeuropeiskt stuk. Sarajevska-bryggeriet är ett barn av denna tid och ett imponerande byggnadskomplex. Sedan 1864 har man svalkat bosniernas strupar, bl.a. med en så ovanlig fusion som ett mörkt bosniskt öl.
- Interiör från bryggeriet
I Romanen Bron över Drina, där nobelpristagaren Ivo Andric skildrar den bosniska staden Visegrads och dess invånares historia, fattar befolkningen misstanke, då österrikarna vill mäta och ordna och numrera. De skeptiska invånarna "glömmer bort" sina födelseår och husnumren som de tvingats sätta upp försvinner mystiskt och spårlöst - en ganska festligt skildrad kulturkrock mellan välorganiserade österrikare och visegradborna, som brukar ta det lite som det kommer. Och det är omisskännligen en upplevelse av kulturkrock jag får av att vandra omkring på Sarajevos gator.
Till bords i Sarajevo - kött och gästfrihet
Kött, sprit och baklava finner du på varje bosnisk meny (utom, förstås, på de muslimska caféerna som serverar "anything but food and alcohol"). Är du intresserad av grönsaker får du beställa detta extra/on the side, om du inte nöjer dig med löken alternativt paprikan som man har proppat in köttet i. Kött är och har varit, förstår jag senare, en statussymbol; det är när du visar vad du har råd att ställa på bordet som du visar din klasstillhörighet. På den bästa restaurangen i staden (enligt egen utsago) serveras jag helt logiskt kött fyllt med kött. Inget att klaga på där, men husets vin visar sig vara en dålig idé, då det knappast ens är färdigjäst. Beställ vin på flarra eller ännu hellre - öl från det lokala bryggeriet.
- Obscen kötträtt
De bosniska sötsakerna är inte ämnade för diabetiker. Baklavan, som till utseendet påminner om köttfärslåda, är en sirapsindränkt rätt. En annan, fikonbaserad dessert ser ut som en giganstisk pannbiff med sås, men är så söt att öronen krullar sig.
Man kan inte kalla bosnierna för annat än gästvänliga. Det bjuds inte sällan på tilltaget tilltugg till drinken och bartendern nöjer sig inte med att beklaga att ismaskinen strejkar, utan går nästgårds för att hämta is till våra martini och våra i-landsproblem. När jag lutar mig tillbaka skymtar en av stadens åtta minareter bakom gardinen som fladdrar från det låga, utskjutande taket. På TV:n gör Nordkorea 1-2 mot brassarna - allt är tydligen möjligt en kväll som denna.
Glöm aldrig Srebrenica
På en husvägg i centrala Sarajevo har någon klottrat på svenska: Glöm aldrig Srebrenica! Vid vårt besök är det femton år sedan de Mladic-ledda serbiska styrkorna intog staden och de alltför underlägsna holländska FN-trupperna överlät den muslimska befolkningen åt ett ofattbart grymt öde.
Vi färdas alltså österut, mot Srebrenica. Vackra vägar, med gröna kullar och betande får, vilket leder tankarna till en Bollywoodfilm inspelad i Schweiz. Skönheten är emellertid extremt förrädisk, vilket dödskalleförsedda avspärrningar längs vägen gör oss varse. Vår guide tror att det kommer att ta runt 50 år innan landminorna är borta. Vi stoppas också på vägen av ordningsmakten, som först talar om vägarbete, men när trafiken väl släpps på, verkar det snarare handla om minröjning. De medresenärer som har bott i trakten menar att allt är båg och att man egentligen vill försvåra framkomligheten i och med uppmärksammandet av att det är 15 år sedan massakrerna på över 8000 bosnienmuslimer. Den bosniska landsbygden är som sagt vacker, men det går nästan inte att åka igenom en enda by, där husen inte är sargade av kriget.
När vi några timmar senare når Potocari, platsen utanför Srebrenica som hyser gravfältet och minnesplatsen över de mördade, är det svårt att hålla känslorna stången. Området är groteskt till sitt omfång och listan över offren breder ut sig till obegriplighet. Tysta går vi runt och försöker fatta. En lokal ciceron tar oss med över vägen, till en tom fabriksbyggnad, där muslimer från området sökte skydd hos FN, en frizon som snart skulle bli skådeplats för organiserandet av de följande massakrerna. Nu är fabriken istället en plats för hågkomst, de kvarvarandes berättelser och minnet av de döda. Man visar oss en dokumentär om de där julidagarna 1995, om kvinnornas hopp att få återse sina makars och söners benknotor, som kan ha blivit utspridda i olika massgravar, sedan man flyttat runt liken för att försvåra identifiering. Montrar med de mördade männens historier, deras tillhörigheter. En näsduk. Ett fickur...
- Minnesplatsen i Potocari
Staden Srebrenica domineras idag av serber, men många muslimer har valt att trots allt knyta ihop då och nu, att återvända till platsen där de levt sina liv, men kanske framför allt att stanna nära sina döda. Återvändandet kulminerar under dessa minnesdagar och uppmärksammas världen runt. Försoning verkar dock avlägsen.
Mot Herzegovina
Dagen därpå bär det söderöver. Vi följer floden Neretvas smaragdfärgade vatten mot en mer medelhavsk miljö. Lavendel och granatäpple kantar vägen när landskapet planar ut och vi närmar oss Mostar. Men först far vi förbi staden med den berömda bron och avlägger visit i den tjusiga lilla byn Počitelj, byggd av turkar under 1500-talet, återuppbyggd efter den kroatiska ödeläggningen 1993. Uppenbart vana vid turistladdningar välkomnar oss lokalbefolkningen med priser i euro, något högre än vad Sarajevo gjort oss vana vid. Trots den förtjusande, noggrant återskapade arkitekturen känns här inte särskilt genuint och jag får känslan av att det hela är en iscensättning enkom för turister.
- Granatäppelblom
Mostar - staden med bron
En ganska stor folkhop har samlats på bron för att få en skymt av en av Mostars främsta turistattraktioner. En inte alltför atletisk kille i röda speedos klättrar över broräcket, ser ut att förbereda sig mentalt på de 25 meter luft som skiljer honom från floden Neretva. Till sist drar han efter andan och släpper taget om räcket...
Bron vi står på heter Stari Most och har givit namn åt staden Mostar, där vi gör dagens sista stopp. Nu är den gamla osmanska staden en av Herzegovinas största turistmagneter, inte minst tack vare denna smäckra bro, som med sitt enda brospann förenar bosniaker och kroater - symbolik, vars innebörd ställdes på sin spets i november 1993, då bron förstördes av kroaterna. Bosniaker och kroater hade tidigare varit allierade, men frestade av serbernas erbjudande att dela upp Bosnien mellan sig, hade kroaterna nu vänt på kappan (dock ej för sista gången). Broväktarna, de två tornen Helebija och Tara, kunde bara se på när Stari Most dukade under för de kroatiska granatattackerna.
1566 stod bron klar. Brobyggaren Mimar Hajrudin valde att betrakta invigningen från en intilliggande kulle, för att kunna ta till sjappen ifall bron händelsevis skulle braka ihop, precis som testbron i mindre format hade gjort. Brons konstruktion, med ett enda valv, ansågs riskabel, vilket Hajrudin förstås insåg. Istället för bropelare är det brons båda mot varandra stöttande sidor som håller den på plats och för att göra stenen lättare hade man drillat små luftkanaler genom den. Allt som allt hade det tagit 15 år att färdigställa bron. Hajrudin kunde emellertid andas ut - den höll. Åtminstone i några hundra år till.
Under vår bosniska odyssé har vi sett många begravningsplatser, såväl kristna kyrkogårdar som muslimska gravplatser. Här i Mostar pekar vår guide ut en integrerad gravplats. De kristnas grå granit sida vid sida med muslimernas vita marmor. Före kriget beboddes Mostar av lika delar muslimer, kroater och serber och just denna stad hade högst frekvens av blandäktenskap i hela Bosnien-Herzegovina. Återuppbyggnaden av Stari Most innebar inte bara en rekonstruktion av en gammal bro, utan också ett försök till försoning mellan folken. Bron återinvigdes 2004. Få serber har dock återvänt.
- Stari Most
På bron kan man höra flera olika språk. Franska turister, svenska gymnasielärare och en laddning italienska seniorer har samlats för att se tilldragelsen. Man hör knappt plasket när mannen plumsar i floden; det är för långt ned. De röda badbyxorna skymtar snart mot Neretvas gröna vatten.
Farväl till Sarajevo
Sista kvällen i Sarajevo bjuds vi på en ordentlig utmaning - en sexrätters middag: två förrätter, en köttförrätt, en kötthuvudrätt, sedan baklava och till sist kaffebröd. Allt toppat med dåligt vin och slivovitza. När vi slutat oja oss över hur mätta vi är, spelar gubbarna i bandet upp till dans och hela lokalen förenas i en fullständigt smaklös men lustfylld långdans. Snart ramlar vi ned på stan till klubben The Club, där funkfesten pågår natten lång.
Tips på skönlitteratur:
Ivo Andric: Bron över Drina, som snart filmas av Kustorica
Aleksandar Hemon: Lazarusprojektet
Fausta Marianovic: Sista kulan sparar jag åt grannen
Delar av reportaget är tidigare publicerat i Nugae: Här om Mostar, här om Srebrenica.
Artiklar om Srebrenica:
Kommentarer
Skicka en kommentar