Fortsätt till huvudinnehåll

Italien i vacker sensommar - Sjätte kapitlet

Mot Sestri Levante




[caption id="attachment_1635" align="alignleft" width="450" caption="Kväll i Sestri Levante"]Kväll i Sestri Levante[/caption]

Monterosso och Cinque Terre har varit ett välbehövligt balsam för en halvtrasslig själ men det är dags att dra vidare, jag kan inte sluta vantrivas på mitt skitiga hotell och jag är nyfiken på mer av italien. När tåget har börjat sin vaggande färd framåt har jag egentligen inga klara planer alls. Jag följer en magkänsla vilket jag vet är riskabelt men det har fungerat förr. Jag väljer att kliva av på en station men får ärligt talat inte grepp om var jag är och jag känner mig inte riktigt välkommen. Nästa tåg går strax igen.



Jag hamnar till sist i Sestri Levante och på lilla Hotel Jolinda som pockade på min uppmärksamhet när jag drog omkring min väska på stenbelagda smågator i Sestris gamla kvarter. Här är det billigt, fräscht och de har en föreståndare som talar utmärkt engelska vilket passar mig som handen i handsken, jag är svulten på riktiga konversationer just nu. Det finns bara en natt ledig här men den är underbar. Jag sover den i rena lakan, har ett badrum med alldeles blänkande kranar och olika storlekar på handdukarna. Människorna omkring mig pratar, skrattar, ser mig. Det är sådant som betyder något när man just varit med om motsatsen och jag vill inte lämna Jolinda men andra gäster väntar redan på att jag ska plocka ut mina saker ur rummet.


En dam jag hittat har en lägenhet strax utanför centrum och här hyr jag in mig några dagar. Det visar sig att jag är den enda gästen och jag känner mig ganska ensam igen. Mitt enda sällskap här är på morgonstunden när hyresvärdinnan kikar in för att göra mig frukost. Vi är båda nyfikna på varandra men hon kan ingen engelska alls. Med ordbok, armar-händer-kropp lyckas vi ändå föra ganska avancerade samtal och jag uppskattar våra stunder tillsammans. Efter frukost gör hon mig små foliepaket med nybakat bröd.
-Att ha med till stranden, säger hon och jag blir lite varm i hjärtat.


Stränderna i Sestri är två och de skiljer sig en hel del åt. Baia del Silencio är kaos, fast ett mycket trevlig sådant. Det är trångt och färgerna från husen som kantar strandlinjen är vackra och matchar handdukar, filtar, parasoller. Renare vatten finns att hitta men det är en skön och avslappnad stämning som får mig att slumra gott i solen på egen medhavd handduk. När jag tröttnar går jag upp till min strandbar, jag kallar den för min. Här sitter jag i timmar med min bok och lite snacks. Musiken blandas med strandljud och ljuset över Baia del Silencio är varmt och inbjudande när eftermiddagssolen steker min hud, jag sippar på min drink och märker att de höjer musiken allt eftersom solen dalar men det blir aldrig för högt.


Sestris andra strand saknar Baia del Silencios charm men här är det enkelt och praktiskt att hyra sig en solstol, allting är ordnat i prydliga rader och det känns renare i vattnet. Jag provar den i ett par dagar och finner mig tillrätta även här. När min hud säger att det bränns så tar jag en pasta på restaurangen alldeles bakom stranden, den med den blyga servitören. Här har jag min plats och jag känner mig alltid uppskattad.


Just när ensamheten och bristen på intelligenta konversationer saknas som mest så får jag sällskap från Sverige. En nära vän kommer ner och jag känner hur pratet bubblar ur mig. Vi väljer restauranger utan att bry oss om vart läsljuset är bäst och det gläder mig enormt med riktigt sällskap. Vi bokar in oss på Jolinda igen och det känns bra. Jag får min vän att lära känna Sestri under några dagar och han verkar tycka om det så som jag gör. Vi gör oss en massa minnen där.


Min vän följer med mig norrut, vi lämnar strandlivet som gjort så gott bakom oss. Milano väntar och efter många lata dagar är jag rejält hungrig på lite stad, liv och rörelse igen. Min tid i Italien börjar närma sig sitt slut men jag tänker njuta fullt ut ända fram.


[cincopa AUPAHnKPEBqu]


Fortsättning följer... Mina sista dagar i Italien.


Läs alla 7 kapitel:
Italien i vacker sensommar – Första kapitlet
Italien i vacker sensommar – Tredje kapitlet
Italien i vacker sensommar – Fjärde kapitlet
Italien i vacker sensommar – Femte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjätte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjunde kapitlet

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...