Italien i vacker sensommar - Femte kapitlet

Vandringen - Cinque Terre

[caption id="attachment_1623" align="alignleft" width="450" caption="Riomaggiore i Cinque Terre"][/caption]

Jag vaknar och ser genom fönstret att det är molnigt ute. Idag har jag min chans att göra den planerade vandringen i Cinque Terre utan att solen tar all min ork. Upp ur sängen och raskt iväg. Inträdeskort till parken löses och jag ger mig av mot Vernazza, byn som sägs vara den vackraste.

Det går obarmhärtigt brant uppför, ingen mjukstart alls, och det dröjer inte länge förrän molnen skingrar sig och solen börjar steka på trots allt. Turister av alla de slag. De flesta med fotriktiga skor men tjejen i klänning och lätta sommarsandaler jag möter undrar nog vad hon gett sig in på. Små ord kastas här och där och man nickar åt alla man möter, känner gemenskapen som egentligen inte finns. Ungefär som att pappa alltid hejade på husvagnsekipage man mötte på semestrarna i min barndom fast just husvagnen var de enda de hade gemensamt.

Till slut skådar jag Vernazza framför mig och jag förundras. Högt över havet tittar jag ner på denna skapelse. En hund springer fram och nosar nyfiket på mig och jag stannar en stund för att prata med hans matte som ställt upp ett staffli i en liten glänta. Det är ett tacksamt motiv. Det är skönt att bara stå och småprata lite med utsikt som får en att tappa andan. Mina trötta ben får ny energi igen och jag vill dit, ner till det vackra för att se om det är lika fint där nere. Jag möter högröda turister som kämpar och flåsar åt motsatt håll. Tycker lite synd om dem, men inte tillräckligt för att inte njuta av min egen nerförsbacke och av vetskapen om att jag snart ska få fylla på min tomma vattenflaska igen.

Jag kliver in i Vernazza och hamnar mitt bland husväggar som reser sig högt över mig och gatornas bredd ger knappt utrymme att mötas på. De karakteristiska klädstrecken finns där också, som hämtat ur en turistbroschyr. Jag är långt ifrån den enda turisten här men det gör mig inget. Jag vandrar ner mot havet, förbi små butiker med krims-krams och små stånd med pizza-slices, för mitt välförtjänta dopp från den lilla stranden jag sett uppifrån bergen tidigare. Vattnet är inte det renaste i den lilla bukten, det ska erkännas, men det svalkar och friskar upp. Sätter mig sen vid småbåtarna och beundrar Vernazza från andra hållet. Här hade jag kunnat stanna länge...

En matbit senare och något fräschare efter mitt uppiggande bad bestämmer jag mig för att fortsätta mot Corniglia. Jag kliver på leden igen och lämnar vemodigt Vernazza bakom mig men innan byn försvinner bakom mig hinner jag vända mig om många gånger. Det är svårt att slita sig och jag vill etsa fast bilden av byn i mitt minne.

Tröttheten i benen kommer snabbt tillbaka då stigen fortsätter att envisas med att variera i höjd. Jag kämpar på, har hört att Corniglia är den mest svårtillgängliga av de fem och är därmed inte lika ”drabbat” av turismen. Solen är näst intill outhärdlig trots att vi är inne i senaugusti. Jag vandrar mellan vinrankor med feta klasar, försöker nypa till mig en druva men det saknas några centimeter på mina armar. Jag har enastående utsikter längs med vägen och de gånger stigen smalnar av lite för nära bergskanten tar jag hjälp av mötande turister för att ta mig vidare. Min vattenflaska blir allt mer tom men till sist når jag Corniglia och där möter mig lämpligt nog en kran på gatan med iskallt och friskt vatten i. Byn är helt annorlunda från Vernazza och här ekar dina steg mellan väggarna. Ingen trängsel, bara avlägsna eller dämpade ljud. Jag kikar runt en stund i godan ro, fyller på mina vattenflaskor och bestämmer mig för att fortsätta ta mig fram med tåget.

Min tidigare badstund i Vernazza har gjort att tidsplaneringen spruckit totalt och väl på plats på tåget väljer jag att beskåda byn Manorola från perrongen och sitter sen kvar på vagnen för att ta mig till den femte och sista anhalten, Riomaggiore. Tågresan går fort och jag brottas lite med mitt dåliga samvete, jag skulle ju vandra. I Rioamaggiore får jag trängas med turister igen och trots att jag ser att även denna by är fantastiskt vacker med sina hus som klättrar utmed bergsidorna så är jag lite mätt på det. Det mäter sig inte riktigt med Vernazza även om det är ett mycket trevligt tillhåll. Jag landar på en bar belägen just där havets hårda vågor vältrar sig in över de mörka karga klipporna. Beställer en underbart läskande mojito och njuter av att äntligen få sitta ner. Jag fastnar med trött blick i vattnet som rytmiskt slår mot klippväggen. Här tillbringar jag förkvällen tillsammans med andra trötta turister. Samtalet går såklart kring byar och vackra vyer.

[cincopa AIMAPka89UMd]

Läs alla 7 kapitel:
Italien i vacker sensommar – Första kapitlet
Italien i vacker sensommar – Tredje kapitlet
Italien i vacker sensommar – Fjärde kapitlet
Italien i vacker sensommar – Femte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjätte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjunde kapitlet

Annat om Cinque Terre:
http://www.reseguiden.se/artiklar/dramatiskt-och-vackert-i-italienska-cinque-terre-785
http://www.lecinqueterre.org/sve/