[caption id="attachment_1646" align="alignleft" width="450" caption="En vacker galleria"]
[/caption]Sist jag var i Milano hann jag inte mer än att rusa från perrong till perrong men nu tar jag mig tid och jag ser vilken tjusig byggnad Milanos tågstation är. Om jag hade vetat att jag skulle komma tillbaka hade jag förberett mig mer, nu tar vi det som det kommer och kanske är det just för att jag inte har några förväntningar på staden som jag blir så förvånad över den. Byggnaderna verkar gömma en massa historia och är pampiga som få och människorna är moderiktiga och vackra.
Min vän och jag gör vårt bästa för att smälta in i det storslagna men hamnar istället i bråk över åt vilket håll vi ska hålla kartan och med gårdagens saltrester kvar i håret, iklädda flip-flops så känner vi oss kanske inte riktigt hemma, åtminstone inte jag. Ferrari-bilar och butiker med prislappar som inte passar plånboken imponerar och kanske kommer jag en dag att åka tillbaka, mer förberedd på vad Milano är. Men idag nöjer jag mig med att njuta av min sista dag med sällskap över vällagad fisk och utvalt vin.
Vi tar farväl av Milano och av varandra vid den vackra tågstationen och även om jag kommer sakna min vän så tycker jag faktiskt om att vara själv igen. Nu har jag bara en dag kvar och den ska mitt kära Bergamo få. Trots den korta tid jag spenderat där så känns det lite som hemma. Märkligt.
Mitt Bergamo
Jag lunkar runt i kända kvarter, upplever Bergamos Citta Alta ännu en gång. Då jag beger mig ner till centrum igen tar jag oprövade vägar men hamnar galet fel. Det är så jag lär känna Antonio, en äldre man som inte lämnar en flicka med karta åt sitt öde. Han pratar utmärkt engelska och glänser med ett och annat ord svenska också. Jag får höra om hans ungdomsromans samtidigt som vi går ner mot staden och traffiken, om hur hans blonda flicka lärde honom svenska. Väl nere på fast mark guidar Antonio mig runt bland italienska viner i mataffären och han väljer ut sina egna favoriter åt mig att ta med mig hem till Sverige. Vårt möte är kort men jag tror att han tycker om både mig och om att få prata om svunna tider, själv känner jag mig lite vemodig när vi skiljs åt.
Det är kyligt ute och jag har inte hunnit gå alls långt från mitt rum innan jag måste vända för att hämta en tröja, kanske hösten är på väg till Italien också. Lite varmare om armarna går jag till en restaurang jag provat förut, de är trevliga här och kvinnan som äger stället känner igen mig från mitt tidigare besök. Jag erbjuds sitta ned med det stora sällskapet som samlats i soffgruppen på uteserveringen och jag är inte svår att övertala. Här möts vi, främlingar inför varandra, min sista kväll innan hemfärd till hösten. Några omaka italienska vänner, ett par blyga ryskor och en sällskapssjuk svenska, hur enkelt som helst. Jag tror att det är denna enkelhet som får mig att älska Bergamo och jag lovar mig själv att snart komma tillbaka.
[cincopa AgFAVmaSFBF0]
Läs alla 7 kapitel:
Italien i vacker sensommar – Första kapitlet
Italien i vacker sensommar – Tredje kapitlet
Italien i vacker sensommar – Fjärde kapitlet
Italien i vacker sensommar – Femte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjätte kapitlet
Italien i vacker sensommar – Sjunde kapitlet
Måste bara hålla med om tågstationen. Jag stod och snurrade med blicken fäst taket i flera minuter och bara njöt.
SvaraRaderaJa, den är helt enkelt otroligt vacker!
SvaraRadera