Fortsätt till huvudinnehåll

Maria Pia

Mot Maria Pia


Stigen ner mot havet är fylld av barr och sand och det är lätt att snubbla på rötterna från pinjeträden som sticker upp ur gången. Vi möts av små glimtar av blåa nyanser som skymtar mellan grenarna och stannar upp för ännu ett foto. Stigen börjar slutta nedåt när havet öppnar upp sig och den vita finkorniga sanden möter den turkos-blåa strandlinjen. Vattnet är klart och jag tänker mig högsommarens trängsel men än så länge är det bara början på badsäsongen och vi kan välja vilken handduksplats vi vill.


Vi borrar ner våra medhavda handdukar i sanden för att vinden inte ska ta dem och efter ett snabbt dopp i kallt Medelhav torkar vi till med salt som kliar behagligt i solen. Vi hinner slumra en stund innan eftermiddagsmoln tornar upp sig på den tidigare blå himlen och vinden bestämmer sig för att blåsa sand över oss, in i hår, öron, väskor.


Barfota sätter vi oss på strandbarens gröna plastmöbler och även om menyn inte imponerar slinker panini med mozzarella, tomat och en dutt olivolja snabbt ner med birra nazionale, Ichnusa (Sardinskt öl) i torra strupar.


Vi vandrar längs med strandkanten och fånar oss med kameror och skratt. Solen kikar fram då och då och kvällen börjar närma sig när vi bestämmer oss för att dra oss mot staden igen men vi hoppas på mer av Maria Pia.




[caption id="attachment_1840" align="alignleft" width="450" caption="Johanna på Maria Pia"]Johanna på Maria Pia[/caption]

[caption id="attachment_1841" align="alignleft" width="450" caption="Maria Pia"]Maria Pia[/caption]
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.
Skicka en kommentar
Läs mer

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...
Skicka en kommentar
Läs mer