Fortsätt till huvudinnehåll

Capri, Villa San Michele

Under stenåldern lär ön Capri ha suttit ihop med det italienska fastlandet - vi drar betalkortet i biljettluckan vid färjehamnen i Sorrento och önskar att det vore på det viset än idag. Billigt är det inte.


Efter en halvtimmas båtfärd når vi så Marina Grande, där båtarna angjort land i årtusenden. Greker och romare. Nu amerikaner och japaner. Och så vi förstås.


Från hamnen drar sig de flesta mot kön till bergbanan som ska ta dem upp till Capri stad. Men inte vi - istället går vi mot trapporna som leder upp mot Anacapri och Villa San Michele, Axel Munthes vackra boning från förra sekelskiftet. Munthe själv skriver i Boken om San Michele att han driven av sitt öde och med skämtet från en ung flickas röda läppar klingande bakom sig "sprang uppför de feniciska trappstegen till Anacapri" för att där känna hjärtat klappa av mötet med kapellet San Michele. Där skulle han bygga sitt hus.


Det är inte några språng direkt som vi tar, utan svettiga och stånkande, men hänförda av utsikten, forcerar vi den gamla trappan, troligtvis anlagd av greker, inte fenicier. Sjuhundrasjuttisju steg, säger Munthe. En miljon, gissar jag.




[caption id="attachment_6757" align="aligncenter" width="225"]Utsikt vid trappklättring Utsikt vid trappklättring[/caption]

Villa San Michele är byggd ovanpå en romersk villa och Munthe säger sig ha gjort en hel del anmärkningsvärda fynd av skulpturer och kolonner på platsen, vilka han inkorporerat i husbygget. I Boken om San Michele berättar han om hur han siktat ett medusahuvud på havsbottnen från sin villa, visserligen med kikare, och därefter låtit hämta upp det. Och hur han i en dröm haft en uppenbarelse om en sfinx i en romersk villa i Calabrien, varpå han farit för att söka efter den - och funnit den. Men de romerska och etruskiska antika föremålen i hans hus är troligen anförskaffade på annan ort, menar sakkunniga. Och för en arkeolog erkänner Munthe utan omsvep att han köpt det mesta hos antikhandlare i Rom och Neapel. Med detta inte sagt att vi inte kan se det som en riktigt fin antiksamling i ljuv miljö. I loggian sitter romerska gravinskrifter på väggarna, i trädgården finns urnor och altare. I skulpturgalleriet föga förvånande - skulpturer.




[caption id="attachment_6755" align="aligncenter" width="225"]I loggian I loggian[/caption]

[caption id="attachment_6756" align="aligncenter" width="225"]Pergolan Pergolan[/caption]

[caption id="attachment_6754" align="aligncenter" width="225"]Hypnos, sömnens gud Hypnos, sömnens gud[/caption]

På takterrassen i caféet får vi vår belöning. Rosévinet svalkar gott i strupen och den kapresiska salladen med söta tomater och mozzarella ger oss nya krafter. Trehundra meter nedanför ligger Neapelbukten gnistrande blå med Vesuvius i fonden. Löjligt vackert.




[caption id="attachment_6753" align="aligncenter" width="225"]Utsikt från Villa San Michele Utsikt från Villa San Michele[/caption]

Kommentarer

  1. Hej Hanna och Sofia,
    Jag skulle gärna vilja ha kontakt med er gällande sponsring, men hittade ingen emailadress. Skulle ni kunna skicka mig ett mail så svarar jag med mer information.

    Vänligen
    Jonas

    SvaraRadera
  2. Hej Jonas!
    Kontakta oss gärna med mer information genom kontaktformuläret som du viker ut genom att klicka på "Contact" i den grå fliken på vänstersidan av vår blogg. Annars är du välkommen att lägga in din egen mailadress när du publicerar en kommentar här så svarar vi dig i ett separat mail. :)

    Mvh
    Sofia

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gotland med en nybyggd cykel och ett ömt knä

Södra Hällarna strax utanför Visby. Foto: Anders Karlsson Han spretar med fingrarna på sin stora hand och sträcker ut den mot min. ”Vi har nästan inte hunnit gå så här någonting under den här resan.” . Jag tar den och och tänker att hans konstaterande är rätt. Det är inte lätt att gå hand i hand när man hela tiden sitter eller kånkar på varsin cykel. Vi går således vidare ut mot stupen på Södra Hällarna alldeles utanför Visby, hand i hand. Cyklarna vilar från oss i ett buskage lite längre ifrån. Där vi strosar finns inga träd utan bara ett kargt landskap där vinden minst sagt får upp farten och vi är försiktiga när vi närmar oss kanten, så att en kastby inte helt plötsligt skulle putta ut oss. Den har visst kommit med åldern tänker jag, den där försiktigheten. Blåsten är kall även även om solen skiner. Den stora handen värmer dock inte bara utom- utan även inombords.

Fuerteventura - en paus från verkligheten

Minnet av sol mot hud och hur sanden känns när jag gräver i den med tårna. Läkande promenader längs strandpromenaden med sol i ögonen och vind i håret. Familjen har drabbats av ännu en förlust och en semester som inte går att avboka blir en välbehövlig paus från en obeveklig verklighet. Jag ser i spegeln att solbrännan sitter kvar, men tillbakakastad i minnen av liv som inte längre finns, som ligger i drivor i lägenheten som ska tömmas, måste jag påminna mig om hur okomplicerat det kan vara att ligga på en strand och bekymra sig endast om hur hög solskyddsfaktor man ska välja och hur man ska lägga upp strategin för middagsbuffén. Några bilder från en vecka på Fuerteventura hjälper mig att komma ihåg. [caption id="attachment_8291" align="aligncenter" width="300"] Strandliv[/caption] [caption id="attachment_8296" align="aligncenter" width="300"] Stranden i Caleta de Fuste[/caption] [caption id="attachment_8299" align...

Tavira och ensamheten i Algarve

Ett foto publicerat av Longboard Lady (@_longboardlady_) Maj 18, 2015 kl. 1:32 PDT Portugal Jag sprätter till, har visst halvslumrat på min storblommiga, gula sarong och det syntetiska materialet har blivit blött av min svett. Undrar hur länge jag legat där? Jag skulle kunna se efter på mobilen men vill inte riktigt, båten tillbaka till fastlandet går inte förrän om många timmar, det är jag i alla fall ganska säker på. Solen bränner på huden men när jag sätter mig upp kommer vinden kommer med svalka. Det är skönt med både ock. Det är maj för exakt ett år sedan och jag har skavsår under fötterna och mellan tårna. Ihla de Taviras sand har nött på mina trotjänare under timslånga promenader på en nästan öde strand. Det var just det här jag önskade mig själv när jag bokade den där resan till Algarvekusten i Portugal någon vecka tidigare. Att få vara själv alltså, inte skavsåren då de gör ganska ont. Just östra Algarves öde och vidsträckta stränder på öar dit båttrafiken för säsongen inte r...