Andra sidan av Pamplona

Jag saknar värmen, glöden, festen och de lyckliga gatorna. Jag är tacksam för människorna vi mött och önskar dem massor av skratt och att deras Pamplona påminner lite om mitt.

Det är svårt att skriva om Pamplona och San Fermin utan att uppröra men jag har redan tagit ställning och den här gången får det handla om det andra Pamplona, det som är mer än stolta män som roar sig på stressade tjurars bekostnad och av massornas jubel.

San Fermin är just det där, tjurar och springande, galna (mest) män. Fast Pamplona ger också barnen chansen att vara uppe alldeles för sent, hon osar mat som får munnar att dregla och näsor att vädra och ger oss ett Pariserhjul som snurrar till unga och käras ära. Parader av sagolika jättar ockuperar gatorna och på varje nytt hörn ges nya uppträdanden och uppvisningar. Alla får vara med. Pamplona bjuder upp till en varm gatustensdans och skänker oss glädje. Drucken sådan men också äkta.






  



En salsarytm hittar oss och vinet hjälper oss att finna takten. Just när våra fötter börjat dansa i rätt takt byts musiken mot något av modernare och glättigare slag och plötsligt ser vi våra nyfunna vänner i ett ringlande och hoppande människotåg. Glada, stora leenden.

Kameran hittar dem också. De blir suddiga och guldgula i skenet men kanske är natten just sådan. Vi skålar med ansikten som står närmast, "Saludos amigos, skål, cheers!!" Festen tar aldrig slut, musiken är konstant och minst sagt varierande.

Alla bär vitt och rött utan jag, till San Fermins ära. Mina egna sista ljusa kläder bär spår av tidigare kvällar i samma stad. Av samma fest och min fåfänga klär mig istället i svart min sista kväll. Det röda slipper jag inte undan. San Fermins sjal klibbar i min dans-svettiga nacke och håret åker upp i en befriande svans. Musiken dånar från alla håll. Ibland dansar vi inne, ibland ute. Pamplona är upplyst och dess gamla byggnader har hört ekot av festen sedan många, många år tillbaka. Ljudet är högt men alldeles mjukt av skratten och av värmen från människorna och torgen.

In på småtimmarna ser vi inga barn längre. De har förhoppningsvis slocknat på trygga kuddar i glada fest-drömmar och i samma tid tappar vi bort våra vänner. De har virvlat vidare in mot galenskapen och skratten, mot höjda plastmuggar med tveksamt innehåll och de hann inte säga hej då innan dansen sög in dem igen. Jag märker att jag tagit av mig min röda sjal.





 

Min hand hittar rätt fingrar att sluta och med den klumpiga salsan kvar som minnen i våra ben vandrar vi mot utkanten av stan. Får med oss en matbit, och innan våra huvuden också slocknar på alldeles för liten kudde, under alldeles för varmt täcke och gatans surr kvar i öronen, så äter vi festens delikatesser på lånad soffa. Vi hör aldrig när våra vänner trillar in men den nya dagens ljus lär ha hållit dem vakna ett bra tag till.

Nu har ljuset och ljuden slocknat i Pamplona. Tjurarna är också tragiskt dödade av en tradition som kanske borde vara förbjuden, vissa delar av Spanien har redan gjort slag i sak men djupt rotade känslor är svårare att riva hål på i andra. Trots mitt otvivelaktiga deltagande i människoklungor vid sidan av springande män vill jag hellre ge mina bästa minnen till den spanska festen. Glädjen och människorna som skapar den. Pamplona, jag saknar dig.







 

Vi vaknar till ljudet av en blåsorkester ganska nära lägenheten. Inget har avstannat i staden bara för att våra tunga ögonlock slutits och sinnet vill ut igen, klappa takten till musiktåget som passerar någonstans i bakgrunden. Utmattade kroppar protesterar dock. Vi somnar om. Trumpeter, trummor och falska trombon-toner ebbar sakta ut till det ökande avståndet oss emellan... eller av nya drömmar.

 

 

  De flesta bilderna är hämtade från mitt Instagramkonto, CocoSoff

Tack Anders och Shivam för övriga bilder!