Vi har en tidig kväll i Jaca. Köper med oss en flaska lokalt, kanske inte bästa sortens, vin till rummet på Hostal Paris och ligger nu på var sitt överkast och super in omvärlden via ett stadigt wifi och det så kallade internetet. Med öppet fönster ramlar ljud från torget nedanför in och ljuden ekar mellan husväggar och stengrå katedralsvägg. Vi ser det inte härifrån men från nästan varje gatuända sticker en bergstopp upp och det är Pyrenéerna som lockat hit oss.
För några dagar sedan var det andra berg som pockade på vår uppmärksamhet. Picos de Europa med sina branta väggar och djupa raviner visar sig vara åtkomligt från mindre, längre och kurvigare vägar än vi trott och dessvärre når vi inte dit förrän kvällssolens strålar slickar bergstoppar. Hur enastående vackert och lockande för vandringssugna själar bergen än är så inser vi att tiden inte räcker till. Vi kör så långt vår lilla pärla till bil orkar, fotar snöklädda toppar och insuper varm men frisk bergsdoft. Längtansfulla blickar och rastlösa bilsittar-ben tittar avundsjukt på andras nötta stavar och otvättade vandringskroppar.
Kusten måste nås inom det snaraste och då systerns agenda är fullproppad måste kurvorna få utmana oss igen. Bergen planar ut men reser sig majestätiskt och retsamt igen. Bilmotorn suckar och chauffören ger till sist upp. Vi avslutar den dagen inom Parque nacional de los Picos de Europa:s gränser i den lilla staden Cangas de Onís. Här fotar vi bron, stadens stolthet, äter gott och hyr in oss på ett hotell som ligger galet långt från vår budget men ger, åtminstone mig, en hel natts sömn. Något som jag saknat under en hel veckas tid.Imorgon blir det som sagt var nya berg. Jag har svårt att tro att Pyrenéerna slår Pico de Europas skönhet men jag har å andra sidan på kort tid lärt mig att Spanien imponerar, överraskar och visar upp sig från sidor jag aldrig förväntat mig. Om och om igen.
Alla bilder är hämtade från mitt Instagramkonto, CocoSoff
Kommentarer
Skicka en kommentar